TW. självskadande

En av de värsta sakerna med att må såhär fruktansvärt dåligt konstant är att jag inte vet hur jag ska hantera det förutom genom att självskada på olika sätt. Jag har inte skurit mig på två år och fyra månader men impulserna är så starka att jag är livrädd för att falla tillbaka. Jag har helt tappat aptiten och ser ingen mening med att äta och därför blir maten det jag har störst kontroll över just nu, allt annat är bortom logik. Det handlar inte om någon besatthet av att gå ner i vikt utan snarare om att jag måste ha kontroll över någonting när allt annat är okontrollerbart. Jag kan inte styra över ångesten eller trolla bort depressionen så då behöver jag något konkret att kontrollera. Det har alltid skett genom någon form av smärta. Antingen genom överdriven träning, svält, rakblad eller alkohol. Jag vill inte ta till några av dessa medel för jag vet vilken fruktansvärt spiral det sätter mig i - men jag vet ingenting annat. Vad ska jag göra? Jag behöver något som bedövar, om än bara för en stund. 

Står på Ica och ska köpa cigg och vet att rakbladen finns på samma ställe. Försöker att koppla på logiken, vet egentligen att det inte är värt det, men den där pausen känns så jävla lockande. Jag behöver en paus från det här intensiva och det vet jag att självskadandet kan ge mig. Enbart kortsiktigt, men just nu känns det bättre än ingen paus alls. 

Det gör mig så jävla rädd att vara tillbaka här. Jag vill bara hålla för öronen, blunda och låtsas som att jag är någon annanstans. Vill inte det här, inte igen. 

Vågar inte berätta för någon. Rädd för att de ska se på mig sådär igen, att allt kommer ändras. 

11/7 - 17

Jag sitter i badkaret och låter den varma strålen rinna längs med ryggen. Jag orkar inte bry mig om grundvattensbristen just nu utan hoppas istället att ångesten ska följa med vattnet ner i avloppet. Ögonen är så svullna att det ser ut som att jag blivit slagen efter gårdagens väldigt intensiva panikångestattack. En sån stark attack har jag inte haft på flera år, knappt någonsin. Huvudet värker efter dunkandet i tegelväggen när jag satt på balkonggolvet och kippade efter andan. Alla rörelser är långsamma för kroppen orkar ingenting annat. Precis allt är en kraftansträngning och jag är helt förstörd både psykiskt och fysiskt. Jag blir så rädd över att panikattackerna blir mer frekventa, mer intenisva och allt oftare gör jag mig själv illa under tiden, utan att egentligen vara medveten om vad jag gör. Det skrämmer mig så himla mycket. 

Min psykolog har bekräftat att jag förmodligen är deprimerad just nu och även om det var det jag misstäkte så är det så svårt att acceptera. Att jag alltid hamnar här tillslut. Jag kan få ha några månader när det känns lite bättre, men sen är jag tillbaka i helvetesspiralen som går ut på att konstant slåss mot depressionen och allt som tillkommer. Jag vill så himla lite vara tillbaka på ruta ett igen. Det dränerar mig helt för det har pågått i alla år, om och om igen. Nu försöker jag desperat få tag i en läkartid för att justera mediciner eller eventuellt byta ut någon helt, och förhoppningsvis få något vid-behov tillägg. Jag känner mig verkligen desperat, jag är villig att ta till vad som helst så länge det slutar innan jag berövats på den lilla livslusten jag har kvar. 


8/7 - 17

Det finns ingenting fint, romantiskt eller styrkande i situationer där det är svårt att andas och jag drar efter andan varannan minut för att ångesten är så påtaglig att andnigen enbart blir ytlig och lungorna kräver mer. Det finns inget stärkande i att varenda rolig aktivitet jag försöker ta mig an är kantad av ångest så att allt det där roliga bara blir ett oöverkomligt projekt. Tårarna, panikångesten och de höga och bedjande orden efter hjälp ryms inte inom någon positiv kategori över huvud taget. Jag skulle göra vad som helst för att få det här att sluta. 

Jag fick glädjas ett halvt dygn åt att det kändes som att jag tog mig framåt innan paniken och depressionen tryckte ner mig i hopplösheten igen. Fan vad jag försöker och fan vad det aldrig är tillräckligt. Jag förstör det roliga, tar bort glädjen och får positiva situationer att resultera i tårar och bråk. Men fan vad jag försöker. Och ändå blir det bara fel åter igen. Jag upplever inte att jag har en självklar plats någonstans, för jag känner mig alltid malplacerad och fel. The mood killer, den som inte klarar av att vara positiv i situationer där de krävs fastän vi tagit oss an det uppdraget tillsammans - att försöka vara positiva för att ge livet en lite mer hanterlig touch. Jag tvivlar på min närvaro helt och hållet, förstår inte vitsen med att lämna lägenheten och förstår inte vad mitt sällskap någonsin skulle kunna bidra med utöver sorg och frustration. Det är vad jag är byggd av: sorg och frustration. 

Jag skulle göra vad som helst för att få det här att sluta. 


Upp