20/1 - 18

I tisdags fick jag ett sms med meddelandet om att hon erkänt och accepterar att betala skadestånd. Jag blev så lättad att jag skakade i hela kroppen och kunde varken stå upp eller sitta still. Det kändes bokstavligen som om jag blev lättare, som att en enorm emotionell tyngd släppte. Om hon godkänner summan och betalar frivilligt så slipper vi rättegång men hon blir ändå dömd för sexuellt ofredande och böter. Det skulle vara så fruktansvärt skönt att slippa att dra upp hela händelsen igen, denna gång för fler främmande ansikten som antecknar. Jag misstänker att hon också vill slippa det. Efter meddelandet kände jag sån glädje, en stolthet över att jag tog mig igenom rättsprocessen, vågade anmäla och att jag vann. Jag vann. Jag kände en otrolig styrka i det, över att ha stått upp för mig själv. 

Dagen efter föll jag platt igen. Jag gick in på min mail och där låg det, ett mail från henne. Hon bad om ursäkt, sa att hon fått läsa igenom mitt utlåtande, att hon skämdes, inte minns något och att det var bra att jag anmälde. Hon avslutade mailet med att säga jag saknar dig. Jag tyckte så mycket om dig. Jag bröt ihop och hela kroppen skakade, men inte av stolthet den här gången, och jag kände mig totalt golvad. Det var inte innehållet i mailet i sig egentligen, utan mer det faktum att hon blev en person igen. Det är en så stor skillnad på att prata om någon och med någon. Jag har distanserat mig genom att omedvetet avpersonifiera henne, förminkat henne till overkligt, omänskligt, något som inte kan nå mig. När jag såg hennes känslor uttrycka i svarta bokstäver försvann det försvaret helt. Raserades på några sekunder och jag mindes hur mycket jag tyckt om henne också. Och det är väl kanske just det som gör det till ett så enormt svek. Jag vill inte minnas de bra stunderna för det smärtar desto mer att veta att en människa jag tyckte om försökte våldta mig. Jag har haft nog med det. Så jag har valt att inte minnas de delarna för att skydda mig själv. 

Jag vet att ingenting i det mailet tar bort det faktum att jag stod upp för mig själv och att jag vann, det är bara betydligt svårare att känna det nu. 

Jag sörjer det som var.
Jag sörjer det som blev.
Jag sörjer det som aldrig hände. 

14/1 - 18

Det känns som att jag börjar tappa det på riktigt. Jag har haft en så intensiv mardrömsperiod sedan augusti och nu har det gått så långt att jag börjar få svårt att skilja på drömmar, verklighet och tankar. Vet liksom inte längre vad som har hänt, vad jag tänkt kan hända eller vad som är mardrömmar. Det välbekanta trycket över bröstet kopplat till ångest är jag övertygad är tyngden av deras kroppar. Är ute och går i min ensamhet men övermannas ändå av känslan att det är deras kroppar som tynger ner mig. Flashback efter flashback. Tyngden av deras kroppar över mig, deras svettiga pannor, händerna som syboliserar makt och våld när de slår och styr min kropp med ett stenhårt grepp. Hans blickar som klädde av mig i vad jag trodde skulle vara en trygg sfär. Allt bara kommer tillbaka, golvar mig och allt svartnar. Tappar verkligheten lite mer för varje dag känns det som. Dissociationerna börjar ta överhanden och jag vet inte hur jag ska hindra det. 

Är så fruktansvärt trött på min psykiska (o)hälsa. Trött på att må såhär, trött på att ångesten hela tiden hittar nya sätt att uttrycka sig på. Tröttheten bidrar till en viss motivation, om än svag, att förändra och börja sätta gränser för att få börja må bättre. Men mest gör tröttheten mig bara sängliggandes, helt utmattad efter ännu en natt med mardrömmar. 

7/12 - 17

Det är sprickor i huden. Ärren krackelerar som torkad jord och påminner mig om överlevnadsstrategier jag trodde jag lämnat bakom mig. Det är inte enbart spegelbilden som påminner mig om en svunnen tid utan även tankarna som är ovanligt högljudda och ska jag vara krass vet jag inte riktigt hur det är att leva utan självskadeimpulserna och självmordstankarna. Skillnaden är väl att det inte ännu är planer och jag hoppas att det så förblir. 

Vi fastlåsta i ännu en ohanterlig situation. Det hände igen. Våra liv stannar upp för att ta hand om någon annan. Hennes sorg blir plötsligt våran att deala med och allt annat sätts på paus. Fastän vi lovade varandra att det inte skulle bli så sitter vi här igen. Med frustrerande viskningar talar vi med varandra om hur ohållbart det är. Min obefintliga gränssättning unyttjas ännu en gång och jag försöker desperat säga ifrån genom att ta avstånd för det verbala når aldrig riktigt fram när mina behov ännu en gång bortprioriteras. Både av mig själv och av er. 

Att exponeras i behandlingform känns ungefär som att köra rysk roulette med mitt eget liv. Det kan gå åt helvete men det kan också bli mycket bättre. Sist gick det åt helvete. Jag dissocierade, pulsen slog dubbelt så fort och jag kunde inte hålla fokus på det jag pratade om. Blicken flackade, meningarna blev ofullständiga. Men psykologen märkte det och vi bytte taktik. Ändå lämnade jag rummet med en ångestnivå på sjuttio av hundra. Och fastän jag har hög ångest varje dag så känner jag mig emotionellt avstängd. Jag har inte gråtit på två månader, jag reagerar inte när det dras våldtäktsskämt, kan inte riktigt ta in vad som händer eller vad som sägs. Kanske för att det har varit så många negativa händelser som överlappat varandra så att kroppen stängde ner det emotionella systemet för att den helt enkelt inte klarade av mer. Men det gör mig orolig, för jag vet inte vad jag ska göra åt det. Tidigare gick jag runt i det här tillståndet i vad som kändes som en evighet och jag grät inte på flera år. Det var på något sätt en vinst att åter få kontakt med känslorna för att kunna reda ut vad de bottnade i. Nu är jag rädd att jag är tillbaka där och jag är helt handfallen inför hur jags ka lösa det. 

Jag blev dumpad
Mamma fick cancer
Jag påbörjade en exponeringsbehandling
Anmälan mot min förra roomie sattes igång och jag var på förhör hos polisen
Mardrömmarna har varit extremt intensiva
Den nya inneboende tog stormsteg över våra gränser
Skolan är extremt intensiv och jag har klasskompisar som diskuterar pedofili som en sexualitet

Allt inom loppet av tre månader. Kanske inte så konstigt att kroppen säger ifrån?

Upp