they say that things were simple then, although i don't remember when

Allt sätts i perspektiv när ett cancerbesked kommer. Min rätt att stå upp för mig själv, min rätt att bli respekterad och lyssnad på känns plötsligt så jävla irrelevant. Allt sker på bekostnad av min självrespekt men vad fan spelar det för roll när döden är runt hörnet. Samtidigt drar ni incestskämt i min närvaro, reproducerad våldtäkskulturen med hot om sexuellt våld när ilskan stiger er över huvudet. Jag är rädd. Konstant jävla livrädd. För både livet och döden. 

Hon är frisk nu men på kroppen pryder decimeterstora ärr där det suttit bröstvävnad och en tumör. Jag sörjer något som inte har skett och tänker på dessa månader jag gått ovetandes om att hennes kropp kämpade mot döden. Allt annat är trivialt. Samtidigt kan jag knappt resa mig för kroppen är så utmattad och psyket så omtumlat att det känns som att det aldrig ska bli bra igen. Mitt uppe i allt vänder ni mig ryggen ännu än gång. Sociala medier svämmar över av kampanjer som ska belysa det sexuella våldet men jag vågar inte delta för har inte ens min närmsta familj min rygg vet jag inte hur jag ska orka. Vill skrika ut hans namn, vill ringa varenda släkting, lämna ut hans uppgifter, vill att alla ska veta vilket svin han är. Men jag är inte beredd att möta konsekvenserna, för vi alla har sett hur det går när offer anmäler eller talar ut om sina förövare. Det är reella konsekvenser som kan göra livet allt mer jävligt om en inte har någon som håller ens rygg. Jag ser upp till varenda en av er som vågar stå på er, vågar berätta sanningen. Jag hoppas att någon håller er hand. 

Jag sörjer en tid jag aldrig fick. Det barn jag aldrig fick vara för att det sexuella våldet tog över allt vad en barndom ska vara. Det finns ingen tid som varit enkel, ingen oskyldig barndom, ingen villkorslös kärlek, inga oskuldsfulla lekar eller ögon fulla av liv. Jag sörjer det jag aldrig fick uppleva. Jag har fått mitt liv förstört, det värsta för honom är att jag skickar tillbaka ett födelsedagskort. Män behåller sina statusfyllda platser inom media och högt uppsatta positioner inom diverse olika yrken. Vad är det värsta som händer för dem? När är det förövarna som ska lida?



Heard the silence become a part of you

Jag känner mig så mycket som ett projekt. Ett experiment för er att testa, plocka isär, dissikera varenda trauma med mantrat att det blir bättre om du pratar om det utan att respektera min önskan om motsatsen. Men jag är lätt att forma och köpte er ide om mig som försöksperson. Jag skulle representera ett bevis på att det stämde. En statistisk signifikans i era mentala anteckningar. Det plockades isär utan att sättas ihop igen och när projektet fallerade och hypotesen blev motbevisad lämnades jag hulkandes över alla bitar ni spridit ut över golvet. 

Mina trauman fungerar som något för andra att gotta sig i, något spännande som gör mig mystisk, full av integritet och spänning. Något för de andra att diskutera över middagsbordet med ett glas vin i handen för visst är hjärnan fascinerande ändå. Mina trauman är något de andra kan föra vidare till familj och vänner för det verkar finnas någon slags vidrig förtryckslängtan och de kan stolt visa upp sina minoritetspositioner de verkar placera sig själva i genom att använda mig som ett alibi. Jag har en vän som var med om det här. Diagnoserna blir för de andra något att skylta med, att undersöka med mikroskåp, tänja, vända och vrida på. Utan mitt samtycke, bakom min rygg. 

Det gör så ont att höra orden. Höra dig berätta om hur ni diskuterat min tidigare diagnos selektiv mutism som ett fascinerande neuropsykologisk mekanism som ni inte kunde förstå er på, men som ni ändå diskuterade på grund av dess intressanta karaktär. Utan att förstå mitt lidande i det. Hur det hindrade mitt tillfriskande, hur jag kanske hade kommit mycket längre om jag inte hämmats av tystnaden som var tvångsmässig. 

Det är som att de andra glömmer bort att det finns en person bakom symptomen, bortom jorunalanteckningar och trauman. Jag vill inte vara den personen mer. Jag vill inte att det ska vara min livshistoria som gör mig intressant. Och jag kommer aldrig låta någon rota runt bland minna minnen som i ett kartotek för att sedan lämna det osorterat och trasigt igen. Aldrig mer. 


30/9 - 17

Tystnaden kväver mig. Min tinnitus tjuter högre än vanligt och det är ett konstant irritationsmoment.  Jag är ensam i lägenheten. Dricker öl, vältrar mig i ångest och låter bli att äta. Frasen jag dricker inte ensam som jag har upprepat så många gånger för att mota bort missbrukstendenserna verkar inte gälla längre för jag har inget annat sätt att tysta huvudet på. Det luddiga huvudet är den enda avslappnigen jag verkar få. Men impulserna blir desto värre. Rakbladen lockar. Sitter med ciggen nära inpå huden. 

Tårarna torkar och lämnar huden stramande. Ögonen svullnar, andningen lugnar ner sig. Det mest intensiva är över. Ännu en panikångestattack hopkurad i min ensamhet och jag spänner verenda muskel jag har och slår så hårt jag bara kan med mina knytnävar vart som helst på kroppen så länge smärtan blir fysisk istället för tumult inuti. Sveper det sista av ölen. Undrar vad fan är meningen med det här. Ingenting känns värt någonting. Jag gör bara det jag ska, det som förväntas av mig. Men det finns ingen glädje eller mening bakom det. Bara ett automatiskt agerande på vad samhäller och omvärlden förväntar sig av någon som är svårt sjuk (men det är ingenting som syns på utsidan så då räknas det inte). 

Vi spenderade så många dagar ihop, tätt ihopslingrade så att vi knappt kunde avgöra vems kroppsdelar som var vems. Men nu är jag som luft, och luft ska jag förbli. Aldrig mer kommer jag känna din hud under mina fingertoppar och aldrig mer kommer du prata om mina pärlemofärgade ärr på ett sätt som bara du kunde utan att låta romantiserande. Jag har alltid hatat min ärrade kropp, det är ingenting som gjort mig starkare eller byggt karaktär - det har bara varit ren och skär desperation och smärta. Men du fick mig att hata ärren lite mindre för varje dag. Men aldrig mer. Det tycks alltid finnas ett men. Det ska bli skönt att lägenheten får andra individer som sköter sin vardag, andra som brygger morgonkaffe och andra som delar det gemensamma utrymmet. Men samtidigt blir det så definitivt och konstaterandet att aldrig mer blir desto intensivare. När det inte längre är mitt framför näsan på mig kan jag landa i vad som faktiskt hände, sörja och bearbeta. Det kommer ifatt. Att depressionen gjorde att ni inte orkade med mig längre. Att jag blev en börda. Precis så sa du. 

Upp