12/6 - 17

Ingenting känns bra och allting skaver. Jag går i tankarna om att jag kanske hamnat i en depression igen. Jag var på vårdcentralen för att kolla upp mina värden då symptomen är kronisk trötthet, oavsett hur mycket eller lite jag sover. Mitt närminne börjar fallera helt och jag glömmer saker vi precis pratat om, upprepar mig och minns inte ens de stora detaljerna längre. Jag är yr och kan inte koncentrera mig i vardagssamtalen för att jag är så fruktansvärt trött. Medan jag satt på britsen och läkaren undersökte mitt hjärta och mina lungor såg jag att han hade sidan om depression på vårdguiden uppe, och jag kan inte riktigt släppa det. Det är så många omständigheter somm har förändrats kring mig det senaste året så en depression nu kanske inte ter sig på samma sätt som den gjorde för några år sedan när jag var helt ensam. Jag tar mig liksom upp ur sängen på morgonen och gör det jag ska, men ingenting känns längre roligt och skratten är alltid präglade av ångest. Det skaver precis hela tiden och jag minns inte när jag var glad på riktigt senast. Jag känner mig dessutom så fruktansvärt mycket mer osäker än för några månader sedan. Tänker att varje gång mina vänner pratar utan mig så talar de illa om mig, att de egentligen hatar mig och att kärleken börjar sina. Känner att jag säger fel saker, gör fel saker och att bara min närvaro skapar irritation. 

Min psykolog har inte hört av sig på tre veckor nu. Jag har varit där en gång och ringt en gång för att försöka få kontakt med henne, men ingenting händer. Jag kan inte undvik att tänka att det är något personligt, att hon tröttnat och gett upp om mig. I receptionen sa de att hon jobbat under hela tiden så jag kan inte förstå varför hon inte hör av sig om det inte skulle handla om något personligt angående mig som patient. Jag ljög om en detalj sist jag var där och hade så fruktansvärt mycket ångest över det när jag gick därifrån att jag var fullt bestämt på att erkänna den undanhållna sanningen nästa gång. Förstod hon att jag ljög och därför straffar mig såhär? Eller är hon bara trött på patienter som sabbar för sig själva genom att inte lägga ut hela sanningen? Jag vet inte, men jag funderar på om jag någonsin kommer kunna lite på henne igen, för det känns som att hon har svikit mig. Äntligen hittade jag en psykolog som faktiskt lyssnade på mina behov och det kändes som att jag sakta men säkert tog mig framåt. Jag orkar inte byta psykolog och börja om från noll. Inte igen. Men hon har också mage att hävda att jag är vårdskadad och samtidigt lämna mig helt i sticket. Tack för det. 

Jag vet inte vad jag ska göra. 


3/6 - 17

Jag läser Elaine Eksvärds bok och allt som går att känna känns i mig. Jag äcklas, känner igen mig, förundras över hennes styrka och undrar om jag någonsin kommer att hamna där. Jag tvivlar. Tror inte att jag någonsin kommer kunna prata om händelserna utan katastrofal diassociation och panikångest som följd. Bara ordet 'pappa' är en trigger. Jag blir inspirerad över hennes mod och går i tankar på att anmäla. Väger för- och nackdelar. Fördelarna är fler men nackdelarna väger tyngre. Jag vet inte hur lång preskriptionstiden är i såna här fall. Orkar inte ta reda på det. Orkar inte skriva in orden i googles sökfält. Det är bara för mycket och jag har fortfarande inte kunnat släppa tanken om att jag överdriver eller till och med hittar på. Det finns så många psykiska bevis på att allt jag minns är sant men det är ändå den konstanta skammen om att jag förstorar allt till orimliga proportioner som jag återkommer till.

Samtidigt har jag börjar arbeta på förskola och blir livrädd och så pass orolig att kroppen ofrivilligt rycker när den lilla tvååriga flickan under åtta timmar upprepar "pappa hämtar idag" som ett mantra. Är hon exalterad eller rädd? Är det bara ett ovanligt fenomen eller är det nu hon försöker kommunicera med oss andra oförstående och naiva vuxna? Allt känns så tragiskt och skrämmande. 

Och psykologen dök inte upp på vårat förra möte och hon har inte ringt upp mig fastän hon haft fyra dagar på sig. Känner mig så sviken och lämnad och bortprioriterad. 

livlös

Jag fick en utskällning. Kanske var det precis det som behövdes för att jag skulle förstå, men egentligen har jag förstått hela tiden men inte brytt mig. Nu vet jag att ni bryr er om mig och då kan jag ju iallafall vara en sympatisk person och sakta ner tempot för er skull. För jag gör upp planer i huvudet om hur jag ska ljuga för er så jag kommer undan med att slippa ta världsomvälvande beslut för jag orkar inte förändra någonting just nu. Men bara det säger allt. Jag kan inte låta prestationer komma före oss. Jag kan inte planera ett liv i lögn. Inte igen. 

Jag är så utmattad att stressen skapade kaos inombords men allt jag kunde göra var att ligga ner och stirra och tänka på allt jag borde göra. Jag förmår inte att göra någonting. Ögonlocken skriker efter sömn för det spelar ingen roll hur mycket jag sover för jag kan ändå alltid sova mer. Mina ben viker sig och allting smärtar. Ångestkänslorna sitter i diafragman och jag är illamående och kan inte skaka av mig ledsenheten längre. Jag försöker tänka positivt för det har jag hört ska vara bra men ingenting fungerar när det känns som att jag bara vill kapitulera. Ligger i badet i 1,5 timme och tänker, stirrar och gråter. Hör hur ni skrattar utanför och jag känner mig rädd för er glädje. Att känna sig rädd för en positiv känsla gör mig förlamad. Känner mig livlös. 

Upp