9/30 - 18

Jag är tillbaka i en välbekant strategi, dock kanske en av de mer hälsosamma av de jag tenderar att återkomma till. Jag flyr, som vanligt, men denna gång genom konstant sysselsättning. Jag jobbar sex dagar i veckan, har skrivit C-uppsats, två tentor och engagerat mig fackligt - samtidigt. Jag arbetar mig sjuk, och nu när jag är däckad i förkylning förstår jag varför. Är jag sysselsatt hinner jag inte tänka och känna efter, reflektera, vända och vrida. Som vanligt händer det allt för mycket runt omkring mig. Vissa saker kan jag inte yttra på grund av säkerhetsrisk och det gör mig paranoid och rädd. Många relationer går i kras och vuxna människor jag har växt upp med vänder både mig och min familj ryggen genom att ta förövarens sida. Mamma räknar upp person efter person som väljer att umgås med honom istället för henne. Personer som från början var hennes vänner. Personer som sett mig växa upp och vet min sjukdomshistoria. Utan att tveka köper de hans offerroll. Även om det på något sätt är skönt att veta vart de står så är det som en kniv i ryggen varje gång. Svek efter svek. Samtidigt hotar migrationsverket att avsluta livet för de som står mig så himla nära, delar av min familj som gör att det värker i hjärtat av kärlek. Så jag följer med på intervjuer, utfrågningar som är till för att ställa dem till svars, de letar efter fel i berättelsen så att de kan peka på dokument och hänvisa till påstådda lögner. Jag passar barnen medan mamman utsätts för mental tortyr i ett av kontorsrummen. Sysselsätter oss i det så kallade lekrummet med ett tiotal andra barn som är lyckligt ovetandes om hur framtiden står på spel. 

Men jag klarar inte av att tänka på allt det där. Det blir för mycket, för intensivt och för känslostormande. Så jag sysselsätter kropp och hjärna tills jag inte orkar mer. Tills jag kollapsar i sängen med varje muskel i värk, ett sprängande huvud och ögon som inte klarar av att vara öppna en sekund till. Det är effektivt, det funkar. Jag är så slut både fysiskt och psykiskt att jag inte orkar ägna en enda tanke åt allt det där andra. Fullt fokus på att hjälpa andra inom jobbet och vara högpresterande i skolan. Men det finns en gräns, som med allt annat. Jag vet problemet med denna strategi, jag vet riskerna och konsekvenserna och trots det är det nog ändå en av de mer hälsosamma sätten för att stå ut. För denna typ av flykt är något samhället premierar. Högpresterande, effektiv, alltid redo att ställa upp. Jag anses frisk eftersom jag är aktiv och inte passiv. För lagom med stress gör en ju bara extra motiverad, right? Fuck u. 

Jag vet allt det där, är kritisk mot samhällets alldeles för höga ribba, vet hur sjuk människor blir av den - men vad ska jag göra istället? Hur ska jag klara av att deala med allt när det aldrig är lugnt runtom mig? Inom mig. 

från 9/9-18, en klassobservation

Vi satt i gruppterapin. Samlade runt det avlånga bordet, alla med varsin pärm framför sig där vi i tur och ordning redovisar veckans läxa. Självvalidering, krishantering, relationer. Under rasten går vi ut och tar varsin cigg. Det lindrar kaoset inuti, iallafall för en stund. Vi har träffats en gång i veckan under några månaders tid, men först nu inser vi att vi träffats innan vi klev innanför öppenvårdens dörrar. Innan vi anmälde oss i receptionen och nervöst satte oss i väntrummet med de andra. Behandlaren, även min individulterapeut (som för övrigt har samma förnamn som förövaren, anledningen till att jag sitter här) frågar:

Träffades ni på kollo?

Det kvävda förnedrade skrattet. Nej, något sånt har vi inte haft råd med. Vi förenades över en cigg på den inmurade balkongen på psyket. Båda under tvångsvård. Vecka in och vecka ut. Vi pratade aldrig, men hade det tysta samförståndet i hur absurt det var att vara inlåst här. Vi var yngst, båda precis fyllda 18. Men vi pratade aldrig om det, vi visste ändå. Väckning vid åtta, fem mål mat om dagen som vi aldrig åt, det kvava allmänrummet med en soffa, någon fåtölj och en TV där medpatienter satt och försökte få tiden att gå. Ingen behandling, inga vänliga ord som frågade om dagsläget. Mediciner, förvaring, tvångsåtgärder, ingen utgång. Men nej, något kollo hade vi aldrig råd med. 

Varken våra kroppar eller plånböcker. Våra kroppar som slitis sönder mellan olika institutioner. Vi arbetar på knäna. Bokstavligen. Golvet lämnar röda märken på knäna efter att jag kämpat mig svettig för att få på honom stödstrumporna. Jag jobbar sex dagar i veckan och måste ändå skamset låna pengar till förnödenheter efter att räkningarna är betalda. Sex, sju, åtta, niotimmarspass utan rast. Vård och omsorg kallas det men de anställda får sina kroppar förstörda. Jag tänker på mamma som arbetat såhär under hela mitt liv. Hur hennes kropp sagt upp sig för länge sedan men att hon fortsätter ändå. För vad har hon att välja på? Tre bråkiga tonåringar att ta hand om på en kass arbetarlön och en kropp som värker. Kroniska smärtor och krämpor, men hon klagar inte. Redan som sjuåring fick jag massera hennes ömma kropp medan hon kved. Det fanns ingen som tog hand om henne, men hon tog hand om alla andra. Den exploaterade kvinnokroppen som slits itu för hon har inte råd med sjukskrivning. Inget körkort, ingen bil. Storhandling på cykel genom stan och upp för backen. Barn som drogar, skär i sin hud, hamnar i bråk. Krismöten på skolan, desperata besök på BUP. Hur orkade du mamma? Varför gavs du inget annat val?

Jag tänker mycket på mamma och hennes sönderarbetade kropp. På att jag är på samma bana, trots att jag antas anamma det borgliga begreppet klassresa i och med universitetsutbilning. Mamma gick aldrig ut gymnasiet. Generation efter generation jobbar på knäna. Jag försöker hävda mina rättigheter men bemöts av tystnad från chefen. Åttatimmarspassen blir till sexton. Hem och sova, upp igen klockan sex. 

8/8 - 18

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Det har hänt rätt mycket sedan sist och jag har försökt att inte gräva ner mig för mycket i negativa tankespiraler, och därmed inte heller skrivit om det. Det har varit upp och ner. Jag har slutat hos min psykolog efter över två år då jag nått åldergränsen för den mottagningen. Jag var så orolig inför att sluta där, för på något sätt kände jag nog att det var dags att välja på riktigt: kämpa för livet eller ge upp. Jag hade ett återfall i självskadande efter över tre år som ren, för jag var så jävla rädd inför framtiden att jag inte kunde hantera det. Jag la fram all min oro för psykologen på vårt sista samtal och vi la upp en plan för ifall jag skulle börja må sämre igen, vilket var väldigt betryggande. Med orden låt livet hända lämnade jag samtalsrummet och har inte kommit tillbaka. Efter 13 år fram och tillbaka i vården är det dags att sluta gräva i all misär och ta livet som det kommer. Jag är så oändligt tacksam över kontakten med henne, hon har verkligen gjort skillnad i mitt liv och för första gången upplevde jag att jag blev lyssnad på. Jag skickade ett blombud till henne och nu har det gått mer än två månader sedan dess. 

Jag trodde att jag skulle ha svårt att anpassa mig till en vardag utan skola och psykologsamtal varje vecka, men det gick förvånandsvärt bra. Jag har känt, för första gången på tre år (då jag packade ner allt jag ägde och lämnade skitstaden jag växt upp i), att jag faktiskt mått bra. Jag kom på mig själv med att stanna upp och tänka "kom ihåg den här känslan när du mår som sämst". Det var fantastiskt att kunna hantera saker på ett helt annat sätt. Mardrömmarna var fortfarande där, men jag kunde skaka av mig dom och fortsätta som vanligt under dagen. Jag har klarat av att jobba och skriva C-uppsats samtidigt, varit på semester med familjen, badat och njutit av att vara ensam. En sån jävla vändning, och sån jävla skön paus. 

Nu har jag en dipp igen, mycket på grund av jobbet där jag är personlig assistent åt en som använder våld som främsta kommunikationsmedel. Det börjar tära otroligt mycket på mig att behöva stå ut med slag och sparkar. Jag och tre andra assistenter har begärt ett arbetsmiljömöte med cheferna angående detta eftersom det inte är en rimlig arbetsmiljö, men jag vet inte om jag pallar fram tills dess. Igår hade jag ett sammanbrott både på jobbet och hemma för jag var så trött och ledsen över situationen, så jag bara grät och grät. Nu är jag i valet och kvalet: stå ut tills arbetsmiljömötet för att visa solidaritet med mina kollegor, eller säga upp mig? Samtidigt behöver jag en inkomst. Men jobbet har berövat mig mitt mående, så det logiska är egentligen att inte stanna kvar. Det känns förjävligt att mitt mående dippade på grund av det här, men samtidigt är jag otroligt glad för de veckor jag kunde känna att livet var drägligt. 

Jag vet inte vad jag vill säga med det här, bara en uppdatering kanske. Och en reminder till mig själv: det kan kännas lättare än såhär. Det kan till och med kännas bra. 

Upp