8/8 - 18

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Det har hänt rätt mycket sedan sist och jag har försökt att inte gräva ner mig för mycket i negativa tankespiraler, och därmed inte heller skrivit om det. Det har varit upp och ner. Jag har slutat hos min psykolog efter över två år då jag nått åldergränsen för den mottagningen. Jag var så orolig inför att sluta där, för på något sätt kände jag nog att det var dags att välja på riktigt: kämpa för livet eller ge upp. Jag hade ett återfall i självskadande efter över tre år som ren, för jag var så jävla rädd inför framtiden att jag inte kunde hantera det. Jag la fram all min oro för psykologen på vårt sista samtal och vi la upp en plan för ifall jag skulle börja må sämre igen, vilket var väldigt betryggande. Med orden låt livet hända lämnade jag samtalsrummet och har inte kommit tillbaka. Efter 13 år fram och tillbaka i vården är det dags att sluta gräva i all misär och ta livet som det kommer. Jag är så oändligt tacksam över kontakten med henne, hon har verkligen gjort skillnad i mitt liv och för första gången upplevde jag att jag blev lyssnad på. Jag skickade ett blombud till henne och nu har det gått mer än två månader sedan dess. 

Jag trodde att jag skulle ha svårt att anpassa mig till en vardag utan skola och psykologsamtal varje vecka, men det gick förvånandsvärt bra. Jag har känt, för första gången på tre år (då jag packade ner allt jag ägde och lämnade skitstaden jag växt upp i), att jag faktiskt mått bra. Jag kom på mig själv med att stanna upp och tänka "kom ihåg den här känslan när du mår som sämst". Det var fantastiskt att kunna hantera saker på ett helt annat sätt. Mardrömmarna var fortfarande där, men jag kunde skaka av mig dom och fortsätta som vanligt under dagen. Jag har klarat av att jobba och skriva C-uppsats samtidigt, varit på semester med familjen, badat och njutit av att vara ensam. En sån jävla vändning, och sån jävla skön paus. 

Nu har jag en dipp igen, mycket på grund av jobbet där jag är personlig assistent åt en som använder våld som främsta kommunikationsmedel. Det börjar tära otroligt mycket på mig att behöva stå ut med slag och sparkar. Jag och tre andra assistenter har begärt ett arbetsmiljömöte med cheferna angående detta eftersom det inte är en rimlig arbetsmiljö, men jag vet inte om jag pallar fram tills dess. Igår hade jag ett sammanbrott både på jobbet och hemma för jag var så trött och ledsen över situationen, så jag bara grät och grät. Nu är jag i valet och kvalet: stå ut tills arbetsmiljömötet för att visa solidaritet med mina kollegor, eller säga upp mig? Samtidigt behöver jag en inkomst. Men jobbet har berövat mig mitt mående, så det logiska är egentligen att inte stanna kvar. Det känns förjävligt att mitt mående dippade på grund av det här, men samtidigt är jag otroligt glad för de veckor jag kunde känna att livet var drägligt. 

Jag vet inte vad jag vill säga med det här, bara en uppdatering kanske. Och en reminder till mig själv: det kan kännas lättare än såhär. Det kan till och med kännas bra. 

17/5 - 18

Idag gjorde jag någonting stort. Efter att med skam i rösten erkänt för psykologen om alla år av medicinsparande vägde jag noggrant för- och nackdelar med varandra. Jag räknade varenda tablett med omsorg (kanske ville jag på något vis vara medveten om vad jag skulle gå miste om) och varje vaken minut (och även i mardrömsform) övervägde jag mina val. Under sex års tid har det varit en falsk trygghet bara att veta att alternativet fanns. När (inte om) jag inte orkade mer fanns utvägen lättillgänglig. På samma sätt som jag alltid bar med mig rakblad vart jag än gick i flera år, ifall jag skulle behöva det. Men det slutade jag med till slut och det är jag glad över idag. Den dåliga cykeln av att tänka: jag slutar skära mig när jag mår bättre, när det egentligen var så att jag inte kunde börja må bättre om jag inte slutade skära mig.

Jag har inte berättat om det på två år till psykologen, då detta säkerhetsbeteende funnits med mig så pass länge att jag varit livrädd för att förlora det. På samma sätt som att det värsta med att vara inlagd var att de alltid tog mina rakblad ifrån mig. På något snedvridet och skevt sätt har tillgången till självförstörelse varit trösten jag behövt för att orka stå ut. För att orka stå ut har jag behövt tryggheten av att veta att jag inte alltid kommer att behöva göra det. För det är otroligt utmattande och förgörande att alltid behöva stå ut och hoppet räcker inte hur många år som helst, klarar inte att stå emot hur mycket som helst, och tanken på att det kanske blir bättre är en klen tröst efter 25 år av lidande. För det är i stora drag hur jag skulle summera mitt liv och det är en sån insikt som gör att tabletterna som ligger gömda på mitt rum blir en lockande utväg för att få slut på det, på lidandet. 

Jag fick såklart i uppgift att ha lämnat in tabletterna till nästa vecka då vi skulle ses igen - men jag kunde inte säga att jag skulle göra det. Bara ett jag ska försöka och kanske. Fortfarande för rädd för att släppa taget om det destruktiva helt även om jag någonstans insåg att det är just det greppet jag måste släppa på för att kunna komma vidare. Jag vill ju ändå inte behöva bestämma mig för att leva varje dag, jag önskar att någon annat alternativ inte fanns. Samtidigt har jag ändå kvar det där krampaktiga greppet kring en annan utväg - för tänkt om resten av livet kommer vara likadant? 

Allt det malde runt i huvudet, om och om igen, och jag blev så utmattad av att behöva jämföra något så konkret som livet mot något så abstrakt som döden. Ändå kunde jag inte sluta. Så jag packade ner alla tabletter i en påse och gick förbi apoteket på väg till skolan, för på så vis skulle jag inte behöva sitta hemma och grubbla över vad jag gjort. Jag lämnade över påsen och allt var över på några sekunder. Sex år försvann på några bråkdelar och jag tror väl kanske att det här betyder att jag väljer att släppa det destruktiva nu. Kanske betyder det till och med att jag väljer livet? Jag hade hoppats på någon euforisk känsla som skulle tala för att jag agerade rätt, men istället sitter jag här med en konstig känsla av saknad och ett ekande tomt hål i bröstet. 

från tidigare

Tänkte gå in här och skriva att det känns lite lättare att andas, att den molande vardagsångesten har lättat lite. Men som vanligt kommer kraschen, jag faller som en jävla sten och hela kroppen blir full av blåmärken. Plötsligt är andingen tung igen, det kryper under huden och ångesten river och skär. Jag vet inte vad det kom ifrån, det bara slog till. Jag vaknade en morgon och där infann sig känslan igen. Hopplösheten, depressionen, självskadeimpulserna, självhatet. Allt på en gång. Som ett slag i nackloben som gör att jag förlorar medvetandet, kippar efter andan och får hjärtklappning. Jag är så sjukt jävla trött på att stå ut med det här. "Det blir bättre" säger läkaren och det enda jag kan kontra med är att ja, det har ni sagt i 14 år nu. Det blir bättre. Det är bara hormoner. Du överreagerar. Det är väl inte så farligt. Testa den här behandlingen/medicinerna/färdigheterna/aktiviteterna - har du testat innebandy? Så många skamliga förslag kring min sjukdom som läkare häver ur sig när jag bönar och ber efter någonting som kan fungera. 

Så vad gör jag? Jag cyklar hem från läkaren, ännu en gång besviken för att jag inte får ordentlig hjälp, 
och sveper en starköl eller två klockan tolv på förmiddagen för jag är desperat, desperat efter lindring, för jag är så jävla trött på att behöva stå ut med det här. Tillbaka i den nedåtgående spiralen av självförstörelse, för ingenting annat lindrar. Jag tar promenader, träffar vänner, tar ett bad, kollar på komedier, lagar god mat - men ingenting. Det blir bara ett hån. Ett hånskratt mot mina försök att må bättre. Jag är trött på att vara duktig, trött på att behöva förtjäna belöning. Vill skita i allt från att använda tandtråd varje kväll till att gå till skolan. Jag är så trött på att vara duktig. Jag ger upp nu. 

Upp