20/3 - 18

Jag tycker verkligen inte om läkarbesök. För det första har jag aldrig haft en stabil läkarkontakt utan har fått träffa olika läkare varje gång under alla dessa år. Sen känns det som att få ett skriftlgt bevis på hur sjuk en är. Ett papper och ett utlåtande på hur många depressionspoäng jag fick den här gången jämfört med förra. Det känns så definitivt, någon utifrån som lägger fram ett utlåtande om hur sjuk jag egentligen är. Jag får alltid höra att jag inte kan vara så djupt deprimerad eftersom de kan avgöra det på några sekunder grundat i ögonkontakt och emotionell närvaro. Sen blir de alltid chockade när de räknar ihop MADRS-poängen och börjar alltid, ALLTID, ifrågasätta om de höga poängen verkligen stämmer. Efter 14 år i vården vet jag hur jag ska bete sig, hur ett "vårdat yttre" ser ut, hur ögonkontakt och svar på frågor bedöms av personen mitt emot. Jag vet hur jag ska "komma undan" tvångsåtgärder eller fler mediciner, och jag vet hur jag ska bete mig för att få fler insatser. Jag har varit sjuk mer eller mindre sedan jag var 11 år, och har därmed tvingats lära mig att fungera ändå. När mitt självskadebeteende och dissociationsproblematik var som värst jobbade jag heltid till exempel. Jag har tvingats att klara av vardagen trots depressiva symptom och förlorad verklighetsförankring. Och där vet jag att jag har haft tur, att jag klarat av att försörja mig själv, trots allt. Men det blir så provocerande att en läkare jag aldrig träffa förut vågar ifrågasätta mina symptom baserat på en några sekunders avgörande bedömning. 

Jag skattade tydligen högre på depression denna gång jämfört med sist jag träffade en läkare. Yay. Jag vet att det beror på behandlingen, för den är så fruktansvärt tung och jag hinner knappt återhämta mig innan det är dags igen. Nu blir det ännu en medicinhöjning och trots att jag är trött på biverkningar och att inte riktigt veta hur jag mår utan kemisk påverkan så är jag villig att höja ännu en gång ifall det får symptomen att lindras. Jag hoppas på en medicin som fungerar så att jag kan få känna lite framtidshopp. 

18/3 - 18

I fredags var det tre år sedan jag senast självskadade! Tre år!! Det senaste året har varit väldigt kämpigt och jag har varit redo att ge upp inför impulserna så många gånger. Det har varit svårare att stå emot än de första månaderna, första halvåret, första året. Alternativet att faktiskt självskada glider längre och längre bort ju mer tiden går, men impulserna har varit som starkast och som mest högljudda det senaste året. Det har varit så många påfrestningar och händelser som jag ställs inför som jag inte vetat hur jag ska hantera, och då har tankarna slagit till med full kraft. Men det viktigaste är ändå att jag stod emot trots det. På något vänster lyckades jag ta mig igenom året som gått utan att förstöra mig själv fysiskt. Det har inte gått jättebra med maten i vissa perioder, men jag har inte skurit mig en enda gång. Jag är stolt över mig själv, över att jag lyckades sluta på egen hand trots att det var ett beteende jag burit på i så många år. Det var en trygghet, jag visste att jag alltid kunde vända mig till den fysiska smärtan. Jag blev inte rädd när psykologen berättade om alla konsekvenser det kunde leda till, de permanenta skadorna, stygnen på akuten. Det skrämde mig inte. Det var en inbillad och falsk trygghet och kontroll. Egentlgien hade jag ingen kontroll alls, jag var helt kontrollerad av tvånget. Men jag lyckades sluta, helt på egen hand, och det ger jag mig själv en klapp på axeln för. Tre jävla år, det trodde jag aldrig. 

Elva år fast i skiten, tre år fri. 

8/3 - 18

Istället för att spendera 8 mars i uppslutning med andra aktivister, skrika slagord och känna gemenskap genom kampen så spenderades dagen i ett terapirum där jag för första gången berättade om gruppvåldtäkten då jag blev drogad. Kanske är det en viss kamp i sig att jobba för att bli frisk och försöka lita på sig själv i sina upplevelser, men jag hade hellre knutit näven och varit arg tillsammans med andra som står vid min sida och för kampen vidare. Det är första gången på jag vet inte hur många år som jag inte är med och arrangerar eller är med på någon demo eller event på internationella kvinnodagen. Nu sitter jag hemma under en filt och har ångest istället. Men eftersom jag hoppar på kryckor är det inte heller så lätt att ta sig ut i snöstormen, och folksamlingar är inte den bästa idén när jag har ångest. 

Det var första gången någonsin jag berättade om händelsen. Jag var 18 år och har bara små minnesfragment från kvällen eftersom någon tyckte att det var en bra idé att lägga något i mitt glas. Jag har ingen aning om vem det var, om det var de två killarna som senare våldtog mig eller någon helt annan. En föredetta vän som var med mig under den kvällen trodde inte på att jag blivit drogad och skrattade bort det, sa att det vet vi ju inte riktigt om det var det som hände. När jag försökte ta upp det under min första traumaterapi så viftades det också bort, för det går ju inte att behandla minnesluckor hävdade de. Jag blev aldrig tagen på allvar, och som vanligt tvivlade jag på min egen upplevelse. Men nu lyssnade psykologen och jag fick berätta de minnesfragmenten jag har, hur dubbelt det är att vara glad över att inte minnas våldtäkten och samtidigt känna att en totalt förlorat makten över sig själv för att en inte minns. Jag har sedan dess, under sju års tid, försökt lappa ihop natten, försökt minnas. Men det är helt svart, jag minns inte ens hur jag tog mig hem från herrgården långt ute på landet. Istället har jag skapat diverse olika scenarion om hur det hade kunnat gå till. Men det hjälper ingenting. Det som hände, hände, oavsett vilka scenarion jag föreställer mig. Tyvärr.  

Jag kan fortfarande känna den fruktansvärda smärtan jag hade dagen efter. Hur allt värkte och hur det kändes som att det brann mellan benen. Jag minns hur vännena i efterhand skrattade åt hur roligt det var att jag knappt kunde gå. Deras skratt åt mitt trauma. Sen höll jag käften i sju år, vände mig till den bekväma men dysfunktionella strategin jag alltid använt mig av. Jag vet inte hur det är meningen att jag ska kunna bearbeta saker när det bara är år efter år av våld. Vart ska jag börja? Hur vet jag vad som är strategier och vad som är personlighet? Jag vet inte vem jag är, det finns inget stabilt jag, så hur vet jag vad som är symptom och inte? Livet har varit så jävla pissigt att en gruppvåldtäkt aldrig fått utrymme att bearbetas för att det har varit andra mer akuta saker som behövde lappas ihop först. Så jävla pissigt bara.

Upp