skrivet 15/8 - 16

Igår åkte jag för att prata med henne. Jag tog med mig en vän utifall att hon skulle flippa ut igen. Jag var så himla nervös innan att mina händer skakade, jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig och det gjorde mig rädd. Kommer hon att vara arg? Defensiv? Gråta? Tänk om hon är så nervös att hon rökt på igen för att lugna sina nerver? 

Samtalet gick så bra det hade kunnat gå ändå. Hon var inte defensiv utan lyssnade på vad jag sa utan att försvara sig. Samtidigt sa hon väldigt tveksamma saker vissa gånger och hon anammade offerrollen. Jag var rak och tydlig med vad jag tyckte och jag berättade vad jag kände utan att cencurera. Jag var inte rädd för att vara ärlig och det kändes befriande. Hon sa att hon hade svårt för att förstå vad hon gjort och inte riktigt kunde ta in det, för hon mindes inte så mycket. Det resulterade i att hon inte visade några känslor överhuvdtaget. Jag hörde på hennes ord att hon var ledsen (även om hon aldrig uttryckligen sa förlåt) men hon visade det inte. Jag sa till henne att jag hade svårt att tro på hennes ord, att de kändes tomma. Samtalet gick lugnt till och jag känner att jag fick ur mig det jag behövde. Det känns lite som ett avslut och alla spänningar inför att träffa henne har släppt. Igår kunde jag tillochmed genuint skratta för första gången på en vecka. Jag har med mig katten hit, tömde kyl, frys och skafferi och packade ner lite kläder. Så nu har jag officiellt flyttat mitt uppe i allt. 

Jag vet inte riktigt vad jag känner. Det har varit sånt känslokaos den senaste veckan att jag nu bara känner mig tom. Men jag är glad att jag slipper den där kvävande ångesten som blockerar luftvägarna och slår knut på stämbanden. Att katten är här gör mig trygg och jag vet att jag har mina hjältar i ryggen. 

It's two steps forward, three steps back again

Mitt uppe i allt det här känner jag så mycket kärlek till mina vänner. Direkt när vi kom hit städade de ur gästrummet som de använt som förråd och hängde upp en hjärtformad slinga för att göra det mysigt för mig. Medan jag sov några timmar storstädade de hela lägenheten. Jag känner sån kärlek för att de går och köper cigg åt mig när jag behöver panikröka mellan hulkningarna, när de dukar fram nybakta scones till frukost, torkar mina tårar och med jämna mellanrum frågar hur det är med mig och spontant kramar om mig och pussar mig på kinden och säger att de älskar mig. Att jag kan skriva en halv roman på messenger till min bästa vän som för tillfället är i en annan stad och få precis det stöd jag behöver utan att behöva kräva det. 

Allt det där är det enda jag vill känna. Istället är det kaos i mitt huvud och jag kan inte tänka klart en enda tanke. Jag känner allt och ingenting. Inte bara att det är en människa jag tyckt så mycket om, det var en kvinna. Jag har alltid sagt att jag aldrig haft några negativa sexuella erfarenheter med kvinnor och just därför kan känna mig trygg nog att ha sex med icke-män. Nu är det också stulet. Jag har aldrig varit så rädd för en kvinna förut, aldrig känt mig så hotad och otrygg. Aldrig sett sånt hat i en blick. En människa som vet så mycket som varit smärtsamt i mitt liv utnyttjade precis allt det. Visste precis vilka knappar hon skulle trycka på. Hon sa "du kan få känna på den om du sätter dig här bredvid" och i nästa mening pratade hon om M. Dagen efter kunde inte inte kolla mig i ögonen när hon sa att hon skämdes. Jag vill att hon ska own up to it, minnas varenda liten detalj och se mig i ögonen när jag talar om för henne hur det påverkat mig, 

Polisen som kom tillsammans med ambulanspersonalen frågade om jag ville anmäla henne för sexuellt ofredande, men jag sa nej. Det här är trots allt en människa jag tyckt väldigt mycket om och jag vet att hon är väldigt sjuk och har varit det i princip hela sitt liv. Jag vill verkligen inte tro att hon skadat mig medvetet, trots att hon sa under trippen att allt det hon säger är saker hon egentligen menat men aldrig vågat yttra. 

Sen blir jag överumplad över hur orättvist det är att sånt här händer mig, att det aldrig tar slut och att det aldrig får vara riktigt bra. Jag vet äntligen att jag inte förtjänar all den här skiten som aldrig slutar hända, men offerkoftan åker på och allt jag känner är att det är så j ä v l a  o r ä t t v i s t. Jag vill inte mer. Jag ställer inte upp på mer skit. Nu är det massa beslut som måste tas om boende och möbler. Jag kommer inte kunna bo kvar där, jag kommer aldrig kunna vara trygg där igen. De jag bor med nu är ändå personer jag ska flytta in med i slutet av september, så jag vet att jag kan bo här. Möbler? Katt? Hyra? Tänk om hon tar livet av sig? Eller missbrukar mer? Hur ska jag kunna ansvara för det? 

Allt det där får vänta, just nu försöker jag klara av en timme i taget. Mer går inte att struktutera upp. 

Hela mitt liv är som en anti-drog kampanj. 

11/8 - 16

I måndags påbörjade jag ett inlägg om hur skönt det var att äntligen ha slutat mitt sommarvikariat. Att jag fått stå ut med daglig tvångsköning, fått obefogat skäll, behövt deala med fysiska övergrepp såväl som verbala och behövt hantera dålig stämning och bråk bland kollegorna. Jag skrev att jag sett fram emot min första lediga dag men att den istället varit ett helvete. Dagen började med flera överlappande mardrömmar och den där bekanta ångesten satt fint och tryckte i bröstet redan från start. Jag hann också skriva ner hur personen jag bor med hade berättat för mig under dagen att hon rökt på efter år av nykterhet efter några år av missbruksproblematik. Hur jag först blev orolig men sen blev panikslagen. Jag skrev:  
 
"Sen kommer paniken. Det svartnar framför ögonen och jag glömmer bort var jag befinner mig. Flashbacks från den där kvällen i augusti 2011 när hemmafesten i en herrgård blev en ofrivillig drogdimma och gruppvåldtäkt. Flera ansikten och sekvenser från kvällen spelas upp och jag undrar fortfarande vem eller vilka som la någonting i mitt glas. Jag undrar och undrar och undrar och vill febrilt fylla i minnesluckorna från natten men jag vet att jag inte får några svar så jag drar mig själv i håret för att försöka få mig själv att komma tillbaka till verkligheten."

Jag vet att tårarna rinner medan jag skriver. Mitt i en mening hör jag henne skrika på mig. Jag springer in till henne med ögonen helt rödgråtna och hon berättar för mig att hon haft en uppenbarelse som var väldigt jobbig som hon bara måste berätta för mig. Senare kom det fram att här har hon precis ätit en hamburgare med resten av gräset hon hade. Det börjar med att jag försöker trösta henne, vilket är skevt i sig eftersom jag egentligen är arg på henne. Hon vet precis vilket relation jag har till droger. Att jag har syskon som missbrukat och fortfarande missbrukar, att jag blivit drogad, att jag bott med kokainmissbrukare och att jag behövde ta hand om mitt småsyskon när jag fortfarande var tonåring för att den höll på att kvävas av sina spyor. Hon vet allt det här, ändå tar hon in droger i vårt gemensamma hem. 

Det hela eskalerade ganska snabbt men det kändes som att det höll på i en vecka. Hon snedtrippade som fan i kombo med hennes redan väldigt instabila psyke. Hon utsatte mig för sexuella övergrepp genom att tafsa på mig, rent fysiskt försöka få ner mig i hennes säng och anspela på sex på ett väldigt obehagligt sätt samtidigt som hon pratade om min pappa. Sekunden efter fick hon en panikångestattack. Sen låg hon och skrattade i sin säng. Sen kastade hon porslin mot mig och skrek om hur värdelös min mamma är. Hon ställde sig så nära hon bara kunde, tog ett hårt grepp om mina bröst och medan jag skrek på henne att backa så gav hon mig den obehagligaste blicken jag någonsin sett och säger "jag tänker inte backa, du får backa" helt iskallt utan att släppa mig med blicken. Sen låser hon ut mig. Hon höjer handen och hotar att slå mig. Skriker. Skrattar. Gråter. Hotar min vän som på tio minuter kommer till min undsättning när jag ringer och hulkgråter för att jag är så rädd. Det här pågår i flera timmar innan ambulansen kommer, för akutpsyk vill inte blanda sig i när det gäller droger. Först vill dom inte ta med henne i ambulansen för hon visar upp sin bästa sida så jag bryter ihop ännu en gång och förstärker gång på gång att hon kan inte stanna kvar här samtidigt som jag försöker få fram vad hon gjort. Till slut åker dom iväg med henne och jag har nu tre vänner vid min sida som kom så fort de kunde utan att jag ens behövde be om det. 

Vi drack te och pratade om allt som hänt och allt var så surrealistiskt och skevt. Vi gick och la oss halv tre på morgonen men jag kunde inte somna utan smet ut i köket och spelade candy crush och gosade med katten. Halv sex på morgonen hör jag hur hon sätter nyckeln i ytterdörren. Helvete. Hon var arg och fortfarande väldigt hög. Hjärtklappningen kom tillbaka och först efter att det blev tyst inne hos henne lyckades jag slumra i någon timme. Dagen därpå packade vi ner det mest väsentliga och tog en taxi hem till dom. Jag grät av utmattning och chock och lättnad och rädsla och mest var det bara ett kaos av allt. 

Nu har det gått en dag sedan jag åkt hemifrån men jag förstår det fortfarande inte. Det här är en människa jag bott med sen i januari och tycker väldigt mycket om. Vi har umgåtts väldigt mycket tillsammans och det var även hon som hjälpte mig få kontakt med Föreningen Storasyster. Vi har gjort så mycket för varandra. Hur kan det vara samma människa? Jag vill inte tro att hon egentligen ville skada mig. Jag inser hur förvirrande och osammanhängande den här texten är, men det är för att jag fortfarande inte kunnat sortera i vad som hänt eller klarar av att strukturera en text. Jag vet bara att jag behövde få ner det här. Bygga på listan av förövare. Berätta hur mycket allt suger. Försöka prata om det och inte bara stänga allt inne. Jag vet inte. 
Upp