11/8 - 16

I måndags påbörjade jag ett inlägg om hur skönt det var att äntligen ha slutat mitt sommarvikariat. Att jag fått stå ut med daglig tvångsköning, fått obefogat skäll, behövt deala med fysiska övergrepp såväl som verbala och behövt hantera dålig stämning och bråk bland kollegorna. Jag skrev att jag sett fram emot min första lediga dag men att den istället varit ett helvete. Dagen började med flera överlappande mardrömmar och den där bekanta ångesten satt fint och tryckte i bröstet redan från start. Jag hann också skriva ner hur personen jag bor med hade berättat för mig under dagen att hon rökt på efter år av nykterhet efter några år av missbruksproblematik. Hur jag först blev orolig men sen blev panikslagen. Jag skrev:  
 
"Sen kommer paniken. Det svartnar framför ögonen och jag glömmer bort var jag befinner mig. Flashbacks från den där kvällen i augusti 2011 när hemmafesten i en herrgård blev en ofrivillig drogdimma och gruppvåldtäkt. Flera ansikten och sekvenser från kvällen spelas upp och jag undrar fortfarande vem eller vilka som la någonting i mitt glas. Jag undrar och undrar och undrar och vill febrilt fylla i minnesluckorna från natten men jag vet att jag inte får några svar så jag drar mig själv i håret för att försöka få mig själv att komma tillbaka till verkligheten."

Jag vet att tårarna rinner medan jag skriver. Mitt i en mening hör jag henne skrika på mig. Jag springer in till henne med ögonen helt rödgråtna och hon berättar för mig att hon haft en uppenbarelse som var väldigt jobbig som hon bara måste berätta för mig. Senare kom det fram att här har hon precis ätit en hamburgare med resten av gräset hon hade. Det börjar med att jag försöker trösta henne, vilket är skevt i sig eftersom jag egentligen är arg på henne. Hon vet precis vilket relation jag har till droger. Att jag har syskon som missbrukat och fortfarande missbrukar, att jag blivit drogad, att jag bott med kokainmissbrukare och att jag behövde ta hand om mitt småsyskon när jag fortfarande var tonåring för att den höll på att kvävas av sina spyor. Hon vet allt det här, ändå tar hon in droger i vårt gemensamma hem. 

Det hela eskalerade ganska snabbt men det kändes som att det höll på i en vecka. Hon snedtrippade som fan i kombo med hennes redan väldigt instabila psyke. Hon utsatte mig för sexuella övergrepp genom att tafsa på mig, rent fysiskt försöka få ner mig i hennes säng och anspela på sex på ett väldigt obehagligt sätt samtidigt som hon pratade om min pappa. Sekunden efter fick hon en panikångestattack. Sen låg hon och skrattade i sin säng. Sen kastade hon porslin mot mig och skrek om hur värdelös min mamma är. Hon ställde sig så nära hon bara kunde, tog ett hårt grepp om mina bröst och medan jag skrek på henne att backa så gav hon mig den obehagligaste blicken jag någonsin sett och säger "jag tänker inte backa, du får backa" helt iskallt utan att släppa mig med blicken. Sen låser hon ut mig. Hon höjer handen och hotar att slå mig. Skriker. Skrattar. Gråter. Hotar min vän som på tio minuter kommer till min undsättning när jag ringer och hulkgråter för att jag är så rädd. Det här pågår i flera timmar innan ambulansen kommer, för akutpsyk vill inte blanda sig i när det gäller droger. Först vill dom inte ta med henne i ambulansen för hon visar upp sin bästa sida så jag bryter ihop ännu en gång och förstärker gång på gång att hon kan inte stanna kvar här samtidigt som jag försöker få fram vad hon gjort. Till slut åker dom iväg med henne och jag har nu tre vänner vid min sida som kom så fort de kunde utan att jag ens behövde be om det. 

Vi drack te och pratade om allt som hänt och allt var så surrealistiskt och skevt. Vi gick och la oss halv tre på morgonen men jag kunde inte somna utan smet ut i köket och spelade candy crush och gosade med katten. Halv sex på morgonen hör jag hur hon sätter nyckeln i ytterdörren. Helvete. Hon var arg och fortfarande väldigt hög. Hjärtklappningen kom tillbaka och först efter att det blev tyst inne hos henne lyckades jag slumra i någon timme. Dagen därpå packade vi ner det mest väsentliga och tog en taxi hem till dom. Jag grät av utmattning och chock och lättnad och rädsla och mest var det bara ett kaos av allt. 

Nu har det gått en dag sedan jag åkt hemifrån men jag förstår det fortfarande inte. Det här är en människa jag bott med sen i januari och tycker väldigt mycket om. Vi har umgåtts väldigt mycket tillsammans och det var även hon som hjälpte mig få kontakt med Föreningen Storasyster. Vi har gjort så mycket för varandra. Hur kan det vara samma människa? Jag vill inte tro att hon egentligen ville skada mig. Jag inser hur förvirrande och osammanhängande den här texten är, men det är för att jag fortfarande inte kunnat sortera i vad som hänt eller klarar av att strukturera en text. Jag vet bara att jag behövde få ner det här. Bygga på listan av förövare. Berätta hur mycket allt suger. Försöka prata om det och inte bara stänga allt inne. Jag vet inte. 
Nutid |
#1 - - glominteattandas:

Hela berättelsen låter heeeelt galen. Kan inte föreställa mig hur obehagligt det måste ha varit när någon man känner (och bor med!!) uppvisar en så obehaglig sida av sig själv. Har ni pratat sen dess? Ska du flytta ut?

Kramar <3 <3

Svar: Det är helt surrealistiskt. Jag var så jävla rädd. Vi har inte pratat sen dess mer än enstaka sms som handlade om att jag sa att hon inte fick åka någonstans med min katt utan hålla sig hemma och ta hand om henne. Jag sa att jag behövde tid för att smälta allt som hänt, men att vi ska prata sen. Som jag känner nu kommer jag inte kunna bo där, kommer aldrig kunna känna mig trygg att bo med någon som utsatt mig för sexuellt ofredande. Men jag tar en dag i taget och försöker att inte planera så mycket. Kramar <3
rakryggade.blogg.se

#2 - - glominteattandas:

<3 <3

#3 - - Ann:

Har aldrig hört talas om någon som betett sig så av "bara" röka. Fruktansvärt vad du utsatts för och fruktansvärt beteende av henne att ta droger till ert hem efter dina upplevelser. Undrar nästan om hon tagit något utöver rökat även om det kan vara nog så potent. Enligt min vetskap beter man sig inte så predatoriskt om det inte redan ligger något latent utan drogers influens. Jag är så hemskt ledsen att höra vad du utsatts för av den här personen i ditt eget hem. Är hon åtminstone ångerfull?

Svar: Jag funderar också på det, för enligt vad jag hört så blir en mer inåtvänd, rädd och paranoid om en får en psykos på gräs. Jag vet inte om det kanske var i kombination med att hon var manisk? Eller kanske psykotisk redan innan hon rökte pga sin bipoläritet. Hon var väldigt ärlig med vad hon hade tagit så tror att hon hade berättat om hon hade tagit något mer utöver gräset. Jag har inte pratat med henne ännu, jag sa att jag behövde samla mig innan vi pratade. Men jag ska åka dit imorgon och prata med henne. Jag vet inte hur mycket hon minns så vill verkligen tala om för henne exakt vad hon utsatte mig för, det skulle kännas bra för mig själv. Så vi får se hur det går imorgon. Tack för dina ord <3
rakryggade.blogg.se

Upp