It's two steps forward, three steps back again

Mitt uppe i allt det här känner jag så mycket kärlek till mina vänner. Direkt när vi kom hit städade de ur gästrummet som de använt som förråd och hängde upp en hjärtformad slinga för att göra det mysigt för mig. Medan jag sov några timmar storstädade de hela lägenheten. Jag känner sån kärlek för att de går och köper cigg åt mig när jag behöver panikröka mellan hulkningarna, när de dukar fram nybakta scones till frukost, torkar mina tårar och med jämna mellanrum frågar hur det är med mig och spontant kramar om mig och pussar mig på kinden och säger att de älskar mig. Att jag kan skriva en halv roman på messenger till min bästa vän som för tillfället är i en annan stad och få precis det stöd jag behöver utan att behöva kräva det. 

Allt det där är det enda jag vill känna. Istället är det kaos i mitt huvud och jag kan inte tänka klart en enda tanke. Jag känner allt och ingenting. Inte bara att det är en människa jag tyckt så mycket om, det var en kvinna. Jag har alltid sagt att jag aldrig haft några negativa sexuella erfarenheter med kvinnor och just därför kan känna mig trygg nog att ha sex med icke-män. Nu är det också stulet. Jag har aldrig varit så rädd för en kvinna förut, aldrig känt mig så hotad och otrygg. Aldrig sett sånt hat i en blick. En människa som vet så mycket som varit smärtsamt i mitt liv utnyttjade precis allt det. Visste precis vilka knappar hon skulle trycka på. Hon sa "du kan få känna på den om du sätter dig här bredvid" och i nästa mening pratade hon om M. Dagen efter kunde inte inte kolla mig i ögonen när hon sa att hon skämdes. Jag vill att hon ska own up to it, minnas varenda liten detalj och se mig i ögonen när jag talar om för henne hur det påverkat mig, 

Polisen som kom tillsammans med ambulanspersonalen frågade om jag ville anmäla henne för sexuellt ofredande, men jag sa nej. Det här är trots allt en människa jag tyckt väldigt mycket om och jag vet att hon är väldigt sjuk och har varit det i princip hela sitt liv. Jag vill verkligen inte tro att hon skadat mig medvetet, trots att hon sa under trippen att allt det hon säger är saker hon egentligen menat men aldrig vågat yttra. 

Sen blir jag överumplad över hur orättvist det är att sånt här händer mig, att det aldrig tar slut och att det aldrig får vara riktigt bra. Jag vet äntligen att jag inte förtjänar all den här skiten som aldrig slutar hända, men offerkoftan åker på och allt jag känner är att det är så j ä v l a  o r ä t t v i s t. Jag vill inte mer. Jag ställer inte upp på mer skit. Nu är det massa beslut som måste tas om boende och möbler. Jag kommer inte kunna bo kvar där, jag kommer aldrig kunna vara trygg där igen. De jag bor med nu är ändå personer jag ska flytta in med i slutet av september, så jag vet att jag kan bo här. Möbler? Katt? Hyra? Tänk om hon tar livet av sig? Eller missbrukar mer? Hur ska jag kunna ansvara för det? 

Allt det där får vänta, just nu försöker jag klara av en timme i taget. Mer går inte att struktutera upp. 

Hela mitt liv är som en anti-drog kampanj. 

Nutid |
#1 - - glominteattandas:

Tänk på dig själv i första hand, hur du ska klara dig och ta dig vidare <3 <3

Svar: Försöker göra det <3
rakryggade.blogg.se

#2 - - Ann:

Om hon missbrukar mer eller, gud förbjude, tar livet av sig är det absolut inte ditt ansvar. Det ligger inte på dig alls. Tänk själviskt nu, det är inte fel att sätta sig själv först i en sådan här situation. Om du vill kunna fortsätta vara ett stöd för henne i framtiden måste du ändå se till att du orkar vara ett stöd för andra genom att se till dig själv först! <3

Svar: Jag har nog insett det nu också, att jag inte kan ta ansvar för hur hon tar sig vidare. Jag vet att hon behöver vård men det kan och ska jag inte ta ansvar för. Ju mer tiden går desto mer avstånd känner jag till henne. Vill nog inte ha något att göra med henne alls framöver <3
rakryggade.blogg.se

Upp