skrivet 15/8 - 16

Igår åkte jag för att prata med henne. Jag tog med mig en vän utifall att hon skulle flippa ut igen. Jag var så himla nervös innan att mina händer skakade, jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig och det gjorde mig rädd. Kommer hon att vara arg? Defensiv? Gråta? Tänk om hon är så nervös att hon rökt på igen för att lugna sina nerver? 

Samtalet gick så bra det hade kunnat gå ändå. Hon var inte defensiv utan lyssnade på vad jag sa utan att försvara sig. Samtidigt sa hon väldigt tveksamma saker vissa gånger och hon anammade offerrollen. Jag var rak och tydlig med vad jag tyckte och jag berättade vad jag kände utan att cencurera. Jag var inte rädd för att vara ärlig och det kändes befriande. Hon sa att hon hade svårt för att förstå vad hon gjort och inte riktigt kunde ta in det, för hon mindes inte så mycket. Det resulterade i att hon inte visade några känslor överhuvdtaget. Jag hörde på hennes ord att hon var ledsen (även om hon aldrig uttryckligen sa förlåt) men hon visade det inte. Jag sa till henne att jag hade svårt att tro på hennes ord, att de kändes tomma. Samtalet gick lugnt till och jag känner att jag fick ur mig det jag behövde. Det känns lite som ett avslut och alla spänningar inför att träffa henne har släppt. Igår kunde jag tillochmed genuint skratta för första gången på en vecka. Jag har med mig katten hit, tömde kyl, frys och skafferi och packade ner lite kläder. Så nu har jag officiellt flyttat mitt uppe i allt. 

Jag vet inte riktigt vad jag känner. Det har varit sånt känslokaos den senaste veckan att jag nu bara känner mig tom. Men jag är glad att jag slipper den där kvävande ångesten som blockerar luftvägarna och slår knut på stämbanden. Att katten är här gör mig trygg och jag vet att jag har mina hjältar i ryggen. 
#1 - - Ann:

Så skönt att läsa att du mår bätrre. <3

Svar: Det blir lite lättare för var dag som går, tack <3
rakryggade.blogg.se

Upp