Världens mest långsamma kollaps

Jag har något viktigt att säga. Ingenting av det här är på riktigt. En lögn eller tusentals. Allting är på låtsas.

Självskadeärren är skapade av latex, brännmärkena är målade, historierna påhittade, drogen i drinken var ett skådespeleri - jag borde få en Oscar. Övergreppen var en konstlad mening efter en annan, en makaber historia utan trovärdighet. Barndomsåren var trygga och varma och kylan jag pratade om kom egentligen från grannen ovanför. Jag gjorde en pakt med doktorerna, journalerna är ett resultat av samarbete och korruption. Diagnoserna är felstavade och det finns inget o framför normal. Våldtäkten var missvisande statistik och panikångesten var aldrig kroppslig det fanns alltid ett manus. Upproren vid ensiffrig ålder var bara påhittade mardrömmar och bråken och skriken och slagen existerade bara i fantasin. Rakbladen låg egentligen aldrig i plånboken och de röda fläckarna på lakanen var inget annat än fakeblod. Min uppfattning speglade aldrig någon annans så det enda logiska är hjärnspöken som skapat mardrömslikna scenarion utan någon form av verklighetsförankring för jag har levt hela mitt liv i en dimma av lögner och skådespeleri - ingenting har varit på riktigt. Någonsin. 

Ett spel för gallerierna
Ett konstprojekt
En berättelse
En saga utan lyckligt slut
Kalla det vad fan du vill
En lögn ett svek en påhittad livsstil en sinnesförvirrad världsbild

Eller hur?

kan du inte vara tyst nu?

Det hände. det där som jag har gått och fruktat i ett år. Han kontaktade mig. Han skickade en julklapp, ett presentkort på clas ohlson, med tillhörande text "hoppas att det finns ett clas ohlson där du bor också, i Dalarna finns det iallafall en pappa. Jag saknar dig monumentalt". Jag såg direkt på handstilen att det var från honom så jag sprang in till mina sambos och bad dom öppna brevet. Jag skymtade ordet pappa och bröt ihop i en hög av sorg, intensiv smärta, skuldkänslor och ilska på några sekunder. Min kropp svek mig, jag kapitulerade helt. Jag låg i en tårdrypande hög i deras säng och skrek och skrek och skrek. Varför? Varför har du aldrig respekterat mina gränser och varför fortsätter du att gå över dom fortfarande? Varför? Tankarna gick direkt till skulden, att det nog är jag som hittat på alltid egentligen. För han förstår nog inte? Eller låtsas han som ingenting bara? Vad tänker han? Är allt mitt fel? Jag hatar att gräva ner mig i såna tankar, de är de absolut värsta. För egentligen bryr jag mig inte om hans upplevelse, känslor eller tankar - det är mina som räknas. Men ändå jag kan inte kontrollera hur tankegångarna går och jag gräver ner mig totalt. 

Igår var det exakt ett år sedan jag träffade honom sist. Den 24 december 2015. Ett jävla pissår sen sist. Och dagen innan, den 23, när mamma kom hit, tog det bara några timmar innan gråtfesten var igång. Jag känner mig så fruktansvärt sviken av familjen som har behandlat den här situationen med vår gemensamma pappa så himla dåligt. Jag känner mig så sviken och bortglömd. Ändå handlade hela bråket med mamma om hur synd det är om mina syskon som inte kan hantera det här, och att mina önskemål inte respekteras spelar ingen roll - för det är ju så himla jobbigt för dom. Jag gråter för att ingen lyssnar, för att mamma höjer rösten mot mig när jag talar om att jag känner mig sviken och tycker att saker behandlats dåligt. Det är som att alla andras psyken är viktigare än mitt, för jag har ju ändå lidit så länge nu så ingen orkar riktigt bry sig längre. Att 12 år av mitt liv är levda i total rädsla, övergrepp, ångest och tårar spelar ingen roll, för nu är det mer synd om de andra som förlorat den falska bilden av sin pappa. 

Vi dansar kring ämnet hela tiden och så fort jag berör minsta lilla som kan skapa dålig stämning eller bli obekvämt för dom andra så slutar dom bara att svara. Dom kniper ihop och låter mina ord eka i tomrummet som blir kvar tills någon byter ämne eller jag lämnar rummet. Jag lämnas i en känsla av att totalt bortprioriteras och som att ingen egentligen lyssnar på mig. Jag är ledsen, men jag kan inte lägga min psykiska ohälsa på hyllan under högtider. Den är snarare mer närvarande när ni är här och förpestar min lägenhet. Men enligt er är det ju bara jag som är överkänslig. 

Så god jävla jul eller något. 


Upp