kan du inte vara tyst nu?

Det hände. det där som jag har gått och fruktat i ett år. Han kontaktade mig. Han skickade en julklapp, ett presentkort på clas ohlson, med tillhörande text "hoppas att det finns ett clas ohlson där du bor också, i Dalarna finns det iallafall en pappa. Jag saknar dig monumentalt". Jag såg direkt på handstilen att det var från honom så jag sprang in till mina sambos och bad dom öppna brevet. Jag skymtade ordet pappa och bröt ihop i en hög av sorg, intensiv smärta, skuldkänslor och ilska på några sekunder. Min kropp svek mig, jag kapitulerade helt. Jag låg i en tårdrypande hög i deras säng och skrek och skrek och skrek. Varför? Varför har du aldrig respekterat mina gränser och varför fortsätter du att gå över dom fortfarande? Varför? Tankarna gick direkt till skulden, att det nog är jag som hittat på alltid egentligen. För han förstår nog inte? Eller låtsas han som ingenting bara? Vad tänker han? Är allt mitt fel? Jag hatar att gräva ner mig i såna tankar, de är de absolut värsta. För egentligen bryr jag mig inte om hans upplevelse, känslor eller tankar - det är mina som räknas. Men ändå jag kan inte kontrollera hur tankegångarna går och jag gräver ner mig totalt. 

Igår var det exakt ett år sedan jag träffade honom sist. Den 24 december 2015. Ett jävla pissår sen sist. Och dagen innan, den 23, när mamma kom hit, tog det bara några timmar innan gråtfesten var igång. Jag känner mig så fruktansvärt sviken av familjen som har behandlat den här situationen med vår gemensamma pappa så himla dåligt. Jag känner mig så sviken och bortglömd. Ändå handlade hela bråket med mamma om hur synd det är om mina syskon som inte kan hantera det här, och att mina önskemål inte respekteras spelar ingen roll - för det är ju så himla jobbigt för dom. Jag gråter för att ingen lyssnar, för att mamma höjer rösten mot mig när jag talar om att jag känner mig sviken och tycker att saker behandlats dåligt. Det är som att alla andras psyken är viktigare än mitt, för jag har ju ändå lidit så länge nu så ingen orkar riktigt bry sig längre. Att 12 år av mitt liv är levda i total rädsla, övergrepp, ångest och tårar spelar ingen roll, för nu är det mer synd om de andra som förlorat den falska bilden av sin pappa. 

Vi dansar kring ämnet hela tiden och så fort jag berör minsta lilla som kan skapa dålig stämning eller bli obekvämt för dom andra så slutar dom bara att svara. Dom kniper ihop och låter mina ord eka i tomrummet som blir kvar tills någon byter ämne eller jag lämnar rummet. Jag lämnas i en känsla av att totalt bortprioriteras och som att ingen egentligen lyssnar på mig. Jag är ledsen, men jag kan inte lägga min psykiska ohälsa på hyllan under högtider. Den är snarare mer närvarande när ni är här och förpestar min lägenhet. Men enligt er är det ju bara jag som är överkänslig. 

Så god jävla jul eller något. 


Nutid |
#1 - - Maria:

Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Min pappa har inte gjort något mot mig, mer än vända mig ryggen när jag mår som sämst.
Min pappa valde att inte kontakta mig denna jul. Han tycker att det är för jobbigt och väljer att dra sig undan. Får också höra vad himla jobbigt alla andra tycker det är att jag mår dåligt.
Mina tårar har också runnit idag över lite liknande känslor som du skriver om.
Jag kan inte säga att jag är i liknande situation då du varit med om så mycket jobbiga saker. Men det där att känna skuld över att andra mår dåligt på grund av en.
Julen är en jobbig tid när man inte känner glädje med sin familj. Kram till dig.

Svar: Det är så frustrerande när andras obekvämlighet får gå före ens mående, att de låter bli att finnas där för en för att det är jobbigt för dom att en mår dåligt. Hoppas att du har andra du kan ty dig till när det är jobbigt så att du inte är fullt ut beroende av familjens (icke)stöd. Jag har turen att kunna ventilera på annat håll vilket gör att jag kan distansera mig från familjen när det blir sådär jobbigt. Hoppas att du kunde njuta lite av någon ledighet iaf. Kramar
rakryggade.blogg.se

#2 - - Maria:

Ja, det är hemskt frustrerande. Jo då jag har en jätte bra öppenvårdskontakt som jag träffar en gång i veckan och kan ringa nästan dygnet runt, även på helger. Har också en toppen stödperson som jag fick då jag var på LPT men som jag nu har via kommunen. Och det är ju typ dom jag umgås med. Ibland sätter det sig i huvet att mitt enda umgänge får betalt för att umgås med mig. Men jag försöker strunta i det och tänka på vilket stöd de är iaf. Jo då, det var inte bara dåligt.
Kram

Upp