No, I'm hauling up no white flag. No, but I'm sending out the troops

En hand runt min midja som börjar smeka mig över ryggen. Han drar mig närmare sin kropp och lutar huvudet på mitt ena bröst samtidigt som han försvarar sig med att "det här är inte tafs, jag är ingen såndär snuskgubbe, jag har ju själv två döttrar". Varje chans han får är han fysisk mot mig och medan han letar efter min hand så att han kan kyssa den så förbereder han ett försvarstal om att det här är helt okej, jag gör ingenting fel. Egentligen är det han som är i underläge, för jag är på jobbet och han är en gammal man i behov av vård. "Det är så roligt att leka med snoppen när du är här" säger han efter att jag tvättat hela hans kropp med tvål och vatten, inklusive skrevet. 

Efteråt smyger jag in i tvättstugan för att ta djupa och långa andetag för att hindra tårarna och trycka ner den stigande paniken. Det passar sig inte att få panikångest nu när jag är på jobbet. Jag är i ett sånt jävla underläge fastän jag har ett fysiskt övertag. 

Flashbacks at its finest, jag såg så mycket av M i honom. Försvar som "men jag sa ju att jag älskade dig" innan händerna rörde vid det lilla barnet spelades upp i huvudet om och om igen. En dotter eller två kommer inte stoppa dig från att agera på dina sexualiserade impulser, det vet jag av erfarenhet. Händerna började skaka och benen ville inte bära mig längre där jag stod och tog stöd mot tvättmaskinen. Men det passar sig inte att få panikångest på jobbet så jag biter ihop och jobbar i fem timmar till innan jag får lämna avdelningen och släppa allt. 

Det kändes som att han visste exakt vad han gjorde och att det var fel eftersom han garderade sig med försvar varje gång. Som om han övertalade sig själv om att det var okej. Det var inte okej. PTSD:n skjöt i höjden och bevisade än en gång hur traumatiserad min hjärna och kropp är. Jag reagerar fysiskt när det händer. Dissocierar, skakar, tappar andan och minnesbilder fladdrar framför ögonen som ett återupplevande för jag kan inte skilja minnen från nutid. Jag glömmer bort var jag befinner mig och rädslan är övertygad om att det sker nu, jag är i livsfara. Hur ska jag kunna tro något annat när män hela tiden anser att det är okej att ta för sig av andras kroppar? Jag vill inte behöva stå ut med det här. Jag klandrar inte diagnosen för att den är så jävla intensiv, jag klandrar alla som förstört mig så pass mycket att det här är resultatet. Det är inte okej. 

24/7 - 16

Jag var och badade häromdagen och fastän jag känner att jag får mer och mer distans till mina ärr så ser jag ändå allas blickar, hör dera viskningar. Jag får inte existera på samma premisser som dom andra. Och på något sätt är det så groteskt vad jag gjort mot mig själv och jag kan inte förstå hur jag kunde ta det så långt. Jag är varken stolt eller känner skam inför ärrvävnaden, men jag blir ledsen över att det blev som det blev och att det existerade så extremt mycket självhat i min korta 160 cm kropp. Ledsen över att det eskalerade så snabbt. Ledsen över att jag inte släppte det destruktiva innan det dratiskt hann gå utför, att jag aldrig fick lära mig andra sätt att överleva på. 

Allt det går genom huvudet när jag går den korta vägen från gräsmattan till vattnet och känner de brännande blickarna på mig. Jag har mer skadad hud än hel på min kropp och jag förstår att det väcker reaktioner, men jag brottas tillräckligt mycket själv för att orka ta alla andras reaktioner också. Att jag ens visar mig på stranden är ett under, det har jag inte gjort på så många år för att skammen har hindrat mig. Nu har jag lagt det bakom mig, så snälla påminn mig inte mer. 

Personen jag bor med fick en skymt av mina armar för första gången för några dagar sedan. Jag har bott hos henne i ett halvår men jag har alltid långärmat och långbyxor när hon är hemma, även när jag solar, just för att jag varit rädd för reaktionen. Det var inte alls meningen att hon skulle hinna se, men hennes reaktion var "men oj vad dina armar ser ut!" och sen bad hon att få kolla närmare. Jag vet egentligen att hon inte menar någonting illa, men jag behöver inte ännu en påminnelse om hur jag förstört mig själv, jag är väl medveten om det och ger mig själv tillräckligt mycket skit för det dagligen. 

kanske för att jag glömt vad poängen är med allt det här

Jag är så extremt utmattad. Både fysiskt och psykiskt. Det händer så mycket negativt att jag inte kan bearbeta något av det, det trasslar bara ihop sig till en kronisk molande ångest. Det sätter sig i bröstet och magen i form av hjärtklappning och en känsla av nervositet. Jag har intensiva självskadeimpulser som är extremt svåra att stå emot. Jag har inte skadat mig själv på exakt ett år och fyra månader och vill verkligen inte falla tillbaka i den där fruktansvärda spiralen av rakblad. Jag vill inte, men det är som att någonting i mig hela tiden uppmanar mig till att göra det. Som att jag inte bestämmer själv. Jag är livrädd för den känslan, för jag vet exakt hur långt den kan få mig att gå. Så vad ska jag göra istället? Finns det något effektivt substitut? Jag orkar inte bara stå ut längre. det är alldeles för intensivt. 

Jag försöker hantera insikten att jag måste ta avstånd från min familj. Jag tror inte att det enbart är min borderline som uppmanar mig att lämna innan jag blir lämnad, jag tror att jag kommer att må bättre om jag inte lägger ner så mycket känslor i relationen till dom för jag får ändå ingen support. Men det är smärtsamt, sjukt smärtsamt, att inse det. Jag försöker hantera mardrömmarna, stressen från jobbet, tafsande gubbar, att M kommer undan alla slags konsekvenser och jag försöker hantera ovissheten inför höstens studier. Det är bara för mycket. 

Idag lämnade jag sängen först 14.30 och nu ska jag strax lägga mig igen för 7 timmar bortom täckets trygghet är allt jag klarar av idag. 
Upp