24/7 - 16

Jag var och badade häromdagen och fastän jag känner att jag får mer och mer distans till mina ärr så ser jag ändå allas blickar, hör dera viskningar. Jag får inte existera på samma premisser som dom andra. Och på något sätt är det så groteskt vad jag gjort mot mig själv och jag kan inte förstå hur jag kunde ta det så långt. Jag är varken stolt eller känner skam inför ärrvävnaden, men jag blir ledsen över att det blev som det blev och att det existerade så extremt mycket självhat i min korta 160 cm kropp. Ledsen över att det eskalerade så snabbt. Ledsen över att jag inte släppte det destruktiva innan det dratiskt hann gå utför, att jag aldrig fick lära mig andra sätt att överleva på. 

Allt det går genom huvudet när jag går den korta vägen från gräsmattan till vattnet och känner de brännande blickarna på mig. Jag har mer skadad hud än hel på min kropp och jag förstår att det väcker reaktioner, men jag brottas tillräckligt mycket själv för att orka ta alla andras reaktioner också. Att jag ens visar mig på stranden är ett under, det har jag inte gjort på så många år för att skammen har hindrat mig. Nu har jag lagt det bakom mig, så snälla påminn mig inte mer. 

Personen jag bor med fick en skymt av mina armar för första gången för några dagar sedan. Jag har bott hos henne i ett halvår men jag har alltid långärmat och långbyxor när hon är hemma, även när jag solar, just för att jag varit rädd för reaktionen. Det var inte alls meningen att hon skulle hinna se, men hennes reaktion var "men oj vad dina armar ser ut!" och sen bad hon att få kolla närmare. Jag vet egentligen att hon inte menar någonting illa, men jag behöver inte ännu en påminnelse om hur jag förstört mig själv, jag är väl medveten om det och ger mig själv tillräckligt mycket skit för det dagligen. 
#1 - - glominteattandas:

Skrev ju om detta själv för ett par dagar sen och förstår verkligen Men SÅ JÄVLA BRA att du tar den plats, som du har lika stor rätt till sol alla andra, på stranden. Så utmanande, så starkt. Det krävs så mycket kraft för att görs något som andra ser som en självklarhet, men vi gör det ändå <3 <3

Svar: Läste det och kände igen mig så mycket. Det är verkligen så svårt att utmana den rädslan men det är ju så viktigt att vi gör det! Skiter egentligen fullständigt i vad folk tycker om mina ärr, men ibland är det så jävla utmattande att behöva värja sig hela tiden. Styrka till oss <3
rakryggade.blogg.se

Upp