Jag klarar tystnaden bättre än vem som helst det har jag lagt ner timmar på

Det har hänt så himla mycket sen sist jag skrev att jag knappt vet vart jag ska börja. Men jag ska försöka att strukturera upp det kaos som råder. Idag har jag en sån där kvävande ångest så att jag instinktivt måste ta längre och djupare andetag för det känns som att kroppen behöver mer syre än vanligt för att paniken ligger och gror någonstans där inne. Jag känner mig så otroligt sviken. Av vården, av min familj och av de som skulle bry sig om mig. Men ändå händer mycket positivt med mig själv och mitt självförtroende och självbestämmande att jag kan känna en uns styrka mitt uppe i allt. 

1. Jag har börjat jobba inom äldreomsorgen. Jag var så nervös över att jag inte skulle klara av den press och stress som ett jobb innebär nu efter två månaders sjukskrivning och ett mående som varit på botten. Jag har jobbat en vecka och det har gått relativt bra. Strukturen på boendet är katastrofalt vilket vikarierna får ta skiten för i form av dåligt introduktion, bristande rutiner och mer ansvar än vad vi klarar av. Men det har ändå gått bra tycker jag, för de som bor där är tillräckligt med i huvudet för att kommunicera vad de behöver och vill, vilket underlättar för en som mig som är ny och inte vet deras sjukdomshistorik. De flesta i personalen är trevliga, men det verkar finnas vikariedödare på alla jävla arbeten. Den återkommande tvångsköningen och konstant närvarande heteronormen är som ett slag i magen varje dag. Men jag tror att jag överlever, det är bara tillfälligt. Jag går nervöst och drar i de kortärmade arbetskläderna för att slippa kommentarer om den ärrade huden. Men tar jag en storlek större på kläderna så döljer ärmarna det värsta, och än så länge har jag klarat mig utan dumma frågor. 

2. Jag har ringt Socialstyrelsen i kommunen dit M har flyttar och gjort en orosanmälan angående alla de stackars barnen som kommer att hamna under hans våld och påstådda omsorg. Eftersom det inte finns en anmälan i botten så kan de inte göra annat än att prata mer rektorerna på skolan så att de kan hålla ett extra öga på honom och vara uppmärksamma på eventuella tecken på övergrepp. Det är hemskt att de inte kan göra mer, men det var ungefär vad jag hade förväntat mig. Jag är glad att jag vågade slå numret och berätta för en främling hur orolig jag var. Det kändes som en upprättelse och det är något jag aldrig ens hade vågat överväga för ett år sedan. Det händer så jävla mycket på den fronten, jag vågar och jag kan. Så stärkande. Jag är för första gången arg istället för ledsen. Ilskan är produktiv. 

3. Jag har pratat med mina syskon angående M. Hela familjen har undvikit ämnet i sju månader nu, efter att jag droppade bomben att vår gemensamma pappa utnyttjat mig sexuellt hela min barndom. Inte ett ord på sju månader. Jag frågade "hur mår ni i det här? Hur fungerar vardagen?" och fick som svar "jag mår bra nu. Efter beslutet att säga upp kontakten så mår jag bra". Jag mår bra. Bra? Jag fortsatte att berätta att jag skulle ringa Socialstyrelsen i hopp om en reaktion. Jag bemöttes av tystnad. Ingen jävla respons at all. Den bekanta, trygga och förjävliga tystnaden som skär i hjärtat. Hur kan ni må BRA? Jag plågas varenda sekund av varje dag, men fine, gå vidare ni utan att anstränga er tillräckligt mycket för att ens fråga hur jag mår. Sån jävla smärta att ens familj inte kan stötta mig i det här. Jag har iallafall kommit till insikt att jag inte kan prata med dom om det här. Jag har verkligen försökt, men ingen av dom lyssnar eller tar åt sig av vad jag säger. Det är inte värt det. Jag släpper det nu. Det är extremt sorgligt att nå den insikten, de tre är den enda blodsfamilj jag har. Men det skapar bara smärta att ens försöka när ingen lyssnar. När jag berättade om mina syskons brist på respons för tantkuratorn idag så fick jag samma respons av henne, dvs ingen alls. Jag är så jävla trött på att inte bli bemött med annat än tystnad, att ingen validerar mina känslor eller lyssnar på mina önskemål, tankar och känslor. Är respons för mycket att begära? Oavsett om den är positiv eller negativ, snälla säg bara något. Bemöt mig, bekräfta att jag är en person som sitter här och pratar med dig. Jag känner mig så jävla sviken och bortprioriterad. Som att ingen egentligen riktigt bryr sig hur jag mår. Det blir för jobbigt för dom, och jag hamnar i kläm och blir bortglömd. Som vanligt. 

Nutid |
Upp