kanske för att jag glömt vad poängen är med allt det här

Jag är så extremt utmattad. Både fysiskt och psykiskt. Det händer så mycket negativt att jag inte kan bearbeta något av det, det trasslar bara ihop sig till en kronisk molande ångest. Det sätter sig i bröstet och magen i form av hjärtklappning och en känsla av nervositet. Jag har intensiva självskadeimpulser som är extremt svåra att stå emot. Jag har inte skadat mig själv på exakt ett år och fyra månader och vill verkligen inte falla tillbaka i den där fruktansvärda spiralen av rakblad. Jag vill inte, men det är som att någonting i mig hela tiden uppmanar mig till att göra det. Som att jag inte bestämmer själv. Jag är livrädd för den känslan, för jag vet exakt hur långt den kan få mig att gå. Så vad ska jag göra istället? Finns det något effektivt substitut? Jag orkar inte bara stå ut längre. det är alldeles för intensivt. 

Jag försöker hantera insikten att jag måste ta avstånd från min familj. Jag tror inte att det enbart är min borderline som uppmanar mig att lämna innan jag blir lämnad, jag tror att jag kommer att må bättre om jag inte lägger ner så mycket känslor i relationen till dom för jag får ändå ingen support. Men det är smärtsamt, sjukt smärtsamt, att inse det. Jag försöker hantera mardrömmarna, stressen från jobbet, tafsande gubbar, att M kommer undan alla slags konsekvenser och jag försöker hantera ovissheten inför höstens studier. Det är bara för mycket. 

Idag lämnade jag sängen först 14.30 och nu ska jag strax lägga mig igen för 7 timmar bortom täckets trygghet är allt jag klarar av idag. 
Nutid |
#1 - - Psykfallet Andy:

Det låter väldigt tungt. Värme och lugn till dig!

Svar: Tack detsamma!
rakryggade.blogg.se

#2 - - glominteattandas:

Självskada inte! Jag föll alldeles nyss tillbaka och det gav INGENTING. Bara fula sår som kommer att bli fula ärr.

Men att avlägsna sig från dem som får dig att må sämre är kanske inte en dålig idé. Det kanske är något att prata med din psykolog/behandlare om? Tänker att det finns olika sätt att ta avstånd på som kan vara värda att prata om.

<3 <3

Svar: Jag kämpar konstant för att inte självskada, so far har jag klarat det. Blir så ledsen över att höra att du föll tillbaka. Hoppas att erfarenheten att det inte gav någonting kan stoppa impulsen nästa gång <3Ja, ska definitivt ta upp det med psykologen när hon är tillbaka från semestern och hoppas att hon har någon värdefull input som kan lindra den värsta smärtan. <3 <3
rakryggade.blogg.se

Upp