No, I'm hauling up no white flag. No, but I'm sending out the troops

En hand runt min midja som börjar smeka mig över ryggen. Han drar mig närmare sin kropp och lutar huvudet på mitt ena bröst samtidigt som han försvarar sig med att "det här är inte tafs, jag är ingen såndär snuskgubbe, jag har ju själv två döttrar". Varje chans han får är han fysisk mot mig och medan han letar efter min hand så att han kan kyssa den så förbereder han ett försvarstal om att det här är helt okej, jag gör ingenting fel. Egentligen är det han som är i underläge, för jag är på jobbet och han är en gammal man i behov av vård. "Det är så roligt att leka med snoppen när du är här" säger han efter att jag tvättat hela hans kropp med tvål och vatten, inklusive skrevet. 

Efteråt smyger jag in i tvättstugan för att ta djupa och långa andetag för att hindra tårarna och trycka ner den stigande paniken. Det passar sig inte att få panikångest nu när jag är på jobbet. Jag är i ett sånt jävla underläge fastän jag har ett fysiskt övertag. 

Flashbacks at its finest, jag såg så mycket av M i honom. Försvar som "men jag sa ju att jag älskade dig" innan händerna rörde vid det lilla barnet spelades upp i huvudet om och om igen. En dotter eller två kommer inte stoppa dig från att agera på dina sexualiserade impulser, det vet jag av erfarenhet. Händerna började skaka och benen ville inte bära mig längre där jag stod och tog stöd mot tvättmaskinen. Men det passar sig inte att få panikångest på jobbet så jag biter ihop och jobbar i fem timmar till innan jag får lämna avdelningen och släppa allt. 

Det kändes som att han visste exakt vad han gjorde och att det var fel eftersom han garderade sig med försvar varje gång. Som om han övertalade sig själv om att det var okej. Det var inte okej. PTSD:n skjöt i höjden och bevisade än en gång hur traumatiserad min hjärna och kropp är. Jag reagerar fysiskt när det händer. Dissocierar, skakar, tappar andan och minnesbilder fladdrar framför ögonen som ett återupplevande för jag kan inte skilja minnen från nutid. Jag glömmer bort var jag befinner mig och rädslan är övertygad om att det sker nu, jag är i livsfara. Hur ska jag kunna tro något annat när män hela tiden anser att det är okej att ta för sig av andras kroppar? Jag vill inte behöva stå ut med det här. Jag klandrar inte diagnosen för att den är så jävla intensiv, jag klandrar alla som förstört mig så pass mycket att det här är resultatet. Det är inte okej. 

#1 - - glominteattandas:

Du kanske ska prata med din arbetsledare/chef om den här personen. Att han ofredar dig och att du känner att det är mer än du kan/vill/ska behöva hantera. Någon i högre position borde dessutom prata med honom och om det speciellt är personer han ser som kvinnor/ tjejer han går igång på så kanske de kan skicka in raka motsatsen på hans duschdagar.

Om inget av ovan nämnda är aktuellt eller hjälper: ögonen på målet. Ditt vikariat är snart slut. En liten bit till sen är det över. Om det blir för mycket: det är ok att stanna hemma. Det är ok att vara sjuk. Det är ok att inte palla alla dagar.

Ta hand om dig, du vet var jag finns <3 <3

Svar: Tack för att du är så stöttande och fin! Jag har funderat på att prata med personalchefen, men jag har redan varit där en gång och pratat om gubben som tog mig på rumpan vid två tillfällen. Vet inte om jag kan samla mod till mig och gå dit en gång till. Jag mår verkligen jättedåligt över det men vet inte hur mycket ork jag har kvar för att hävda mig. Fastän jag vet hur viktigt det är för självkänslan. Får se hur jag gör. <3 <3 <3
rakryggade.blogg.se

#2 - - Psykfallet Andy:

Men du, det här är inte ok nånstans! Du ska inte behöva jobba med honom något mer. Han utsätter ju dig för sexuella trakasserier. Vågar du prata med din chef om detta, eller någon kollega?

Svar: Tack för stödet och bekräftelsen! Har funderat på att prata med personalchefen, men ska jag vara ärlig vet jag inte om jag har någon ork kvar till det. Vill ju egentligen hävda min rätt till att slippa sånt här på arbetet och vill inte riskera att andra blir utsatta för samma sak, men allt mod och kraft går åt till att klara mig igenom passen överhuvudtaget. Har pratat med personalchefen en gång tidigare under mitt vikariat angående en annan gubbe som tog mig på rumpan vid två olika tillfällen, och det tog otroligt mycket ork för att våga göra det. Har bara 7 jobbpass kvar så får se hur jag gör.
rakryggade.blogg.se

#3 - - Ann:

Det här är inte ok! Om han hade något handikapp som gjorde att han inte förstod att det var fel hade det varit en annan sak. Men eftersom han garderar sig sådär så är han väl medveten om vad han gör! "Det är så kul att leka med snoppen när du är här" Han är medvetet provocerande och har sexualiserat eran kontakt. Hoppas du vågar ta upp det med din överordnade och att hen tar det på allvar.

Svar: Resonerar på precis samma sätt! Det är inte en dement gubbe som inte vet vart gränserna går, han verkar klar i huvudet och behöver mer fysisk hjälp. Jag är rätt säker på att han vet vad han gör eftersom han försvarar sig innan han ens blivit tillsagd. Snart går mitt vikariat ut men jag har blivit erbjuden extrajobb i höst, och för att palla det kanske jag faktiskt måste prata med personalchefen. Jag får se om jag orkar. Tack för en peppande kommentar!
rakryggade.blogg.se

Upp