im gonna take that fear and wear it like a crown

Sen samtalet på Storasyster förra veckan har jag knappt sovit alls. Jag har somnat lätt men vaknat minst en gång i timmen av stressdrömmar och en intensiv rädsla. Jag har extremt lätt till tårar och ångesten ligger som en grå underton hela tiden. Även om jag har haft en fantastisk helg på alla sätt så kan inte kroppen släppa på spänningarna och trycket över bröstet, tröttheten och svårigheten att andas är konstant. Tänk att ett samtal kan generera så otroligt mycket kaotiska känslor. Jag misstänker att det var för att jag var mer känslomässigt närvarande och engagerad i det här samtalet jämfört med andra. För jag tänkte att det här är min sista chans att få en bra och human behandling som kanske till slut kan lindra de värsta symptomen i det här PTSD-helvetet. I vanliga fall stänger jag av känslorna helt när jag ska på bedömningssamtal, annars hade jag aldrig kunnat prata om det. Att slänga ut sina värsta upplevelser sådär för en främling är verkligen enerverande. Men den här gången var jag närvarande. Därav alla dessa kaotiska känslor. Jag ska tillbaka dit på torsdag och hoppas att det känns lite lättare då. 

Helgen var trots allt väldigt bra. Jag hade en lugn midsommar med massa god veganmat och fantastiska vänner. Ångesten höll sig någorlunda i schack och jag kunde skratta genuint. Dagen efter var jag medbjuden som date på ett stort 30-årsfirande. Jag gick dit med en person som jag varit på en date med innan. En fantastiskt sprudlande, avslappnad och ärlig person som till min förvåning smittade av sitt lugn på mig. Jag var inte nervös, jag var social och jag hade väldigt roligt. Festen var väldigt satsig i ett stort hus med pool, gratis alkohol hela kvällen, mat från en mexikans foodtruck, dans och väldigt bra och välkomnande stämning. De flesta var väldigt nyfikna på vem jag var så vi pratade öppet om vårt dejtande, hur vi träffats och sådär. Inga homofoba kommentarer eller miner, tack och lov. Kvällen slutade med nattbad i poolen och vår första kyss blev med håret fullt av klor och tyngdlösa kroppar. När sista bussen gick bestämde hon sig för att följa med mig hem. Tack vare mina nyfunna vänner som har en öppen inställning till intimitet och sex har även min rädsla successivt minskat, om än inte helt. Så vi hade sex. Utan panikångest, tårar eller en känsla av obehag. Det var första gången på över ett år som jag vågat ha sex. Jag har annars bara ryggat tillbaka vid beröring och även kramar har varit helt uteslutna på grund av den panik som kroppskontakt fört med sig.  Det känns definitivt som ett steg framåt att våga slappna av med en annan människa, utan att vara livrädd för våld. Det finns människor som respekterar mina gränser, bryr sig om mig och även vill få mig att njuta. Sämre uppenbarelser har jag definitivt haft. 

Nu ska jag ta en promenad och försöka tänka på alla fina saker som hände i helgen och inte gräva ner mig i all ångest och negativitet. Wish me luck. 

23/6 - 16

Jag var hos den dåliga tantkuratorn idag. Tänkte behålla den kontakten tills jag bestämt mig för om jag ska fortsätta gå till Storasyster eller inte. Jag kan inte påstå att jag får ut någonting alls av samtalen med kuratorn, jag har mest gått dit bara för att. Det har varken varit till eller från liksom, för det känns inte riktigt som att hon har koll på vad hon gör. Men idag sa hon någonting som gjorde mig riktigt arg. Jag pratade om min mammas tendens att lägga över allt ansvar på mig vad gäller det mesta. Alt från småsaker i vardagen till hennes och mina syskons känslor. Något som med tiden blivit väldigt destruktivt. Då säger kuratorn

"Det här är ännu ett bevis på att din mamma inte tar hand om sina barn och är en dålig förälder". 

WHAT? Vem är du att säga en sån sak? Fine, tyck det om du vill men säg det inte till mig? Jag har alrig antytt att min mamma är en dålig förälder för jag vet att hon alltid har gjort sitt bästa utifrån sina förutsättningar, även de gånger det gått åt helvete. Vår relation är ansträngd pga all den fara hon utsatt mig för under min barndom, men jag älskar henne fortfarande otroligt mycket och hon är den enda föräldern jag har. Jävla tantbitch, du har ingen rätt att tala sådär till mig. Om det är någon som ska uttala sig om min mammas föräldrarskap så är det jag och mina syskon. Ingen annan har rätt att bestämma huruvuvida hon är en bra mamma eller inte. Speciellt inte en person som aldrig träffat henne.

Jag skulle gå under utan min mamma. Trots allt. 

De alla gånger man har väntat på att dagen ska ta slut men alla orden följer ändå med en hem

Idag var jag på samtal på Föreningen Storasyster för första gången. Jag stod och kedjerökte utanför porten i vad som kändes som en evighet för att jag var så jävla nervös. Tack och lov hade jag min roomie med mig som kunde distrahera mig genom att prata om annat. Det fanns inte en uns av sjukhuskänsla i deras lokal vilket var en lättnad. Det var snarare mysigt och samtalsrummet innehöll fyra stora mjuka fåtöljer som faktiskt var bekväma. 

Som vanligt är det panikartat att behöva sitta mitt emot en främling och behöva slänga ur sig hela sin livshistoria framför fötterna på någon utan en chans att kunna förbereda sig på responsen. Efter alla mina år inom psykiatrin fick jag för första gången idag uppleva medkänsla och sympati från en behandlare. Jag fick höra "jag är väldigt ledsen att du behövt gå igenom allt det här" och "ingen ska behöva uppleva något sådant". Är det inte sorgligt att jag får höra det först nu efter alla dessa år? Men det var inte heller förrän nu jag förstod hur mycket jag saknat det. Jag blev behandlad som en människa och inte en journal. 

Jag fick hjärtklappning, snubblade på orden, fumlade klumpigt med händerna och skakade på rösten när psykologen ville att jag skulle berätta med egna ord. Att det ska vara så himla svårt att lära sig att bli verbal. Tystnaden har varit mitt sätt att överleva. Men jag fick fram det iallafall om än med långa tysta pauser mellan orden. De har tydligen tre bedömningssamtal och först ryggade jag tillbaka vid den informationen. Jag hatar bedömningssamtal. Men psykologen var snabb med att säga "det är inte vi som ska bedöma dig, det är du som ska bedöma om det här är någonting du vill fortsätta med". Behandlingen kommer att vara individanpassad efter mina önskemål om jag bestämmer mig för att fortsätta. I det rummet var jag mänsklig med en egen röst och vilja som lyssnades på.

I det stora hela skulle jag säga att det var en bra första träff, men jag är så otroligt emotionellt utmattad av samtalet att allt jag gör är att gråta för jag har ingen ork till att hindra det från att fortsätta rinna. Så jag gråter tyst i kudden för att inte väcka personen jag bor med som sover sen flera timmar tillbaka. Jag smög upp och tog en ångestdämpande av henne för att försöka lindra det värsta. Ångesten är så jävla intensiv. Så som den alltid är efter såna här samtal. Så min första känsla kanske inte riktigt är att lita på. Jag väntar tills imorgon och ser hur det känns då. 
Upp