De alla gånger man har väntat på att dagen ska ta slut men alla orden följer ändå med en hem

Idag var jag på samtal på Föreningen Storasyster för första gången. Jag stod och kedjerökte utanför porten i vad som kändes som en evighet för att jag var så jävla nervös. Tack och lov hade jag min roomie med mig som kunde distrahera mig genom att prata om annat. Det fanns inte en uns av sjukhuskänsla i deras lokal vilket var en lättnad. Det var snarare mysigt och samtalsrummet innehöll fyra stora mjuka fåtöljer som faktiskt var bekväma. 

Som vanligt är det panikartat att behöva sitta mitt emot en främling och behöva slänga ur sig hela sin livshistoria framför fötterna på någon utan en chans att kunna förbereda sig på responsen. Efter alla mina år inom psykiatrin fick jag för första gången idag uppleva medkänsla och sympati från en behandlare. Jag fick höra "jag är väldigt ledsen att du behövt gå igenom allt det här" och "ingen ska behöva uppleva något sådant". Är det inte sorgligt att jag får höra det först nu efter alla dessa år? Men det var inte heller förrän nu jag förstod hur mycket jag saknat det. Jag blev behandlad som en människa och inte en journal. 

Jag fick hjärtklappning, snubblade på orden, fumlade klumpigt med händerna och skakade på rösten när psykologen ville att jag skulle berätta med egna ord. Att det ska vara så himla svårt att lära sig att bli verbal. Tystnaden har varit mitt sätt att överleva. Men jag fick fram det iallafall om än med långa tysta pauser mellan orden. De har tydligen tre bedömningssamtal och först ryggade jag tillbaka vid den informationen. Jag hatar bedömningssamtal. Men psykologen var snabb med att säga "det är inte vi som ska bedöma dig, det är du som ska bedöma om det här är någonting du vill fortsätta med". Behandlingen kommer att vara individanpassad efter mina önskemål om jag bestämmer mig för att fortsätta. I det rummet var jag mänsklig med en egen röst och vilja som lyssnades på.

I det stora hela skulle jag säga att det var en bra första träff, men jag är så otroligt emotionellt utmattad av samtalet att allt jag gör är att gråta för jag har ingen ork till att hindra det från att fortsätta rinna. Så jag gråter tyst i kudden för att inte väcka personen jag bor med som sover sen flera timmar tillbaka. Jag smög upp och tog en ångestdämpande av henne för att försöka lindra det värsta. Ångesten är så jävla intensiv. Så som den alltid är efter såna här samtal. Så min första känsla kanske inte riktigt är att lita på. Jag väntar tills imorgon och ser hur det känns då. 
Nutid |
#1 - - Psykfallet Andy:

Åh, det låter fint om än väldigt sorgligt också. Hoppas att du kommer bli fortsatt bra bemött hos dem.

Svar: Tack, det hoppas jag också!
rakryggade.blogg.se

#2 - - glominteattandas:

Jag förstår att det blev jobbigt igår. Att prata om det river upp så mycket känslor. Rör om och drar fram. Det blir en himla kamp för att stoppa tillbaka det där det kom ifrån. Men det kanske är dags nu, att ta fram det? Under trygga omständigheter med en bra behandlare. Det låter ju som att det här skulle kunna vara rätt plats. Att det är bedömningssamtal är, som behandlaren sa, för din skull, för att inte du ska binda upp till något du inte vill fullfölja. Ta den tiden och känn efter.

Att arbeta med det som hänt i terapi kan nog både vara det värsta och bästa som kan hända. Det lär kännas fruktansvärt med för bra saker med sig i slutändan.

<3 <3 <3 <3


Svar: Väldigt omtumlande. Grät hela kvällen igår, vaknade på natten av att jag grät och grät hela morgonen. Är helt slut. Men ja, jag vill ju ta itu med det, för jag vet att jag mer eller mindre måste till slut. Men under trygga omständigheter och på mina villkor där min röst blir hörd. Och jag tror att det här kan vara ett bra alternativ.
Håller med dig, det är nog något fruktansvärt en måste ta sig igenom till slut för att nå det positiva i det. Kramar <3 <3
rakryggade.blogg.se

#3 - - glominteattandas:

<3 <3

Svar: <3 <3 <3
rakryggade.blogg.se

Upp