im gonna take that fear and wear it like a crown

Sen samtalet på Storasyster förra veckan har jag knappt sovit alls. Jag har somnat lätt men vaknat minst en gång i timmen av stressdrömmar och en intensiv rädsla. Jag har extremt lätt till tårar och ångesten ligger som en grå underton hela tiden. Även om jag har haft en fantastisk helg på alla sätt så kan inte kroppen släppa på spänningarna och trycket över bröstet, tröttheten och svårigheten att andas är konstant. Tänk att ett samtal kan generera så otroligt mycket kaotiska känslor. Jag misstänker att det var för att jag var mer känslomässigt närvarande och engagerad i det här samtalet jämfört med andra. För jag tänkte att det här är min sista chans att få en bra och human behandling som kanske till slut kan lindra de värsta symptomen i det här PTSD-helvetet. I vanliga fall stänger jag av känslorna helt när jag ska på bedömningssamtal, annars hade jag aldrig kunnat prata om det. Att slänga ut sina värsta upplevelser sådär för en främling är verkligen enerverande. Men den här gången var jag närvarande. Därav alla dessa kaotiska känslor. Jag ska tillbaka dit på torsdag och hoppas att det känns lite lättare då. 

Helgen var trots allt väldigt bra. Jag hade en lugn midsommar med massa god veganmat och fantastiska vänner. Ångesten höll sig någorlunda i schack och jag kunde skratta genuint. Dagen efter var jag medbjuden som date på ett stort 30-årsfirande. Jag gick dit med en person som jag varit på en date med innan. En fantastiskt sprudlande, avslappnad och ärlig person som till min förvåning smittade av sitt lugn på mig. Jag var inte nervös, jag var social och jag hade väldigt roligt. Festen var väldigt satsig i ett stort hus med pool, gratis alkohol hela kvällen, mat från en mexikans foodtruck, dans och väldigt bra och välkomnande stämning. De flesta var väldigt nyfikna på vem jag var så vi pratade öppet om vårt dejtande, hur vi träffats och sådär. Inga homofoba kommentarer eller miner, tack och lov. Kvällen slutade med nattbad i poolen och vår första kyss blev med håret fullt av klor och tyngdlösa kroppar. När sista bussen gick bestämde hon sig för att följa med mig hem. Tack vare mina nyfunna vänner som har en öppen inställning till intimitet och sex har även min rädsla successivt minskat, om än inte helt. Så vi hade sex. Utan panikångest, tårar eller en känsla av obehag. Det var första gången på över ett år som jag vågat ha sex. Jag har annars bara ryggat tillbaka vid beröring och även kramar har varit helt uteslutna på grund av den panik som kroppskontakt fört med sig.  Det känns definitivt som ett steg framåt att våga slappna av med en annan människa, utan att vara livrädd för våld. Det finns människor som respekterar mina gränser, bryr sig om mig och även vill få mig att njuta. Sämre uppenbarelser har jag definitivt haft. 

Nu ska jag ta en promenad och försöka tänka på alla fina saker som hände i helgen och inte gräva ner mig i all ångest och negativitet. Wish me luck. 
#1 - - glominteattandas:

Det du beskriver låter som en rimlig reaktion på att rucka lite på locket en hållit över alla sorger <3 <3

Vad fint att du ändå fick en bra midsommar och kunde närma dig en annan människa på det sättet <3 <3

Svar: Ja, hur jobbigt det än är så är det ju inte konstigt alls. Det kändes väldigt fint att äntligen våga och inte bli besviken eller utnyttjad. Kramar <3 <3 <3
rakryggade.blogg.se

Upp