its not a fact it's an act to keep the roles intact

När jag först vågade sätta namn på min könsidentitet, efter flera år av att få ångest av att läsas som kvinna, kände jag en styrka jag aldrig känt förut. Min kropp har aldrig känts som min egen för det är så många som tagit den ifrån mig. Jag har alltid känt en distans till min kropp, känt dysfori när jag tittat i helkroppsspeglar. Inte på grund av brösten och fittan utan för att det har känts så absurt att något som är så kopplat till att vara Jag inte har varit mitt. Jag har skadat min kropp på så många sätt i mitt liv utan att riktigt förstå att det är min kropp jag gjort så mot. Det kanske låter konstigt för någon som inte känt detsamma, men det är en dissociasion som alltid varit närvarande. Min kropp har aldrig varit min. 

Förrän nu. 

Genom att sätta ord på min inre känsla av identitet så tog jag tillbaka lite av mitt självbestämmande. Jag kunde connecta med min kropp på ett annat sätt och känna en styrka av att ta tillbaka matken, om än lite i taget. Den enda som bestämmer över det här kroppen från och med nu är jag. Jag känner att det är fan min tur. Det var så befriande att säga orden och lättnaden var enorm, större än jag någonsin anat.  

jag är gender fluid
jag är inte kvinna
 
 
Men med den känslan följer också sorgen över vad jag faktiskt gjort mot mig själv. Hur jag misshandlat mig själv på så många sätt. Det är så upprivande sorgligt att det andra gjort mot en skapar ett så starkt självhat medan de som fötjänar det inte får några konsekvenser alls. 


Om mig |
Upp