Kan du vakta min rygg om jag vaktar din rygg? Kan du ta hand om mig om jag tar hand om dig?

Igår hade jag ett ärligt och förtroligt samtal med personen jag bor hos då hon startade en konversation om jobbiga saker hon varit med om under dagen. Jag berättade för henne om min barndom för första gången. Jag har bott med henne sedan i januari och det känns så konstigt att inte berätta det för någon jag umgås så intensivt med. Vi har en bra relation och det känns som att jag går och håller på något som är en så stor del av mig. Det som har hänt har format, förstört, skapat och gjort mig till den jag är i dag, och då blir det så skevt att inte nämna det. Dessutom blir det lite avdramatiserat varje gång jag säger orden. 

Det är något jag aldrig trodde att jag skulle säga eller känna, någonsin. Första gången jag var inlagd inom slutenvården försökte den hemska överläkaren förstå vad det var för fel på mig så att han kunde diagnostisera kaoset i mitt huvud. Men jag kunde inte säga orden. Jag ville, men det var fysiskt omöjligt. Det var som att kroppen skyddade mitt psyke från mer turbulens. Jag viskade "jag kan skriva en lapp" och skrev ner orden. "Jag har blivit sexuellt utnyttjad av en släkting under hela min barndom". Nu kan jag säga det. Och orden är inte farliga hur mycket jag än fruktat dem. Det är en befrielse att för första gången i mitt liv kunna prata på riktigt. Jag förstår äntligen vitsen med att prata. Det är inte farligt. Men jävligt jobbigt. 

Samtalet med henne resulterade i att hon ringde till Föreningen Storasyster. En ideell och feministisk föreningen som vänder sig till personer som utsatts för sexuella övergrepp. Varför har jag inte hört om dessa förut? Vården vägrar hjälpa mig trots tydliga önskemål men det här låter precis som det jag behöver. En samtalskontakt med erfarenhet och traumainriktning. Jag har en tid om två veckor. Det var så fint att hon lyssnade på min historia, gav respons, tog mig på allvar och strax därefter ringde till Storasyster för hon vet hur jobbigt jag tycker att det är att prata i telefon. Jag blev så otroligt rörd. Det finns faktiskt folk som har min rygg. Jag blev inte ifrågasatt och händelserna blev inte bagatelliserade. 

#1 - - Nathalie:

Modigt att du vågar börja prata om det som drabbat dig! Det är så jäkla vidrigt! Jag har själv varit med om övergrepp, dock ej från en familjemedlem, men de stod och såg på utan att säga ifrån vilket har gjort mig väldigt illa. Det är inte förrän ganska nyligen som jag började förstå (med hjälp av min samtalskontakt) att det jag blev utsatt för var verkligt och allvarligt. Jag tänkte alltid att det var "normalt" eftersom ingen satte ner foten och sa ifrån åt mig. Jag var ju bara ett barn, hur skulle jag ha kunnat veta? Ändå tar jag på mig skulden och skäms för att prata om det.
Kram!

Svar: Tack för en fin kommentar, och tack för att du delar med dig <3 Det är också först nyligen jag vågat ta det på allvar, när familjen äntligen fick reda på det. Innan dess förnekade jag det så pass länge att jag nästan slutade tro på det. Som en överlevnadsinstinkt antar jag. Så hemskt att du behövt gå så länge och trott att övergrepp är något normalt och att ingen i din omgivning reagerade. Jag hoppas verkligen att du kommer kunna prata om det och bearbeta det snart! Det ger förvånansvärt mycket bara att säga orden högt. Kram!
rakryggade.blogg.se

#2 - - Psykfallet Andy:

Vad glad jag blir av att läsa detta! Både av att du vågade berätta och av att hon gjorde något bra av det.

Svar: Det var väldigt fint! Hon hjälpte mig otroligt mycket, för hade aldrig vågat kontakta dom själv.
rakryggade.blogg.se

Upp