skrivet 23 december 2015:

Nu ska jag vara ärlig. Helt och hållet fullkomligt rå-ärlig. 

(Ändå har jag sparat det här stycket till sist för det är alldeles för svårt att skriva ner, fastän det egentligen bara är till för mig själv. Som om jag skulle berätta för någon utan att egentligen göra det. Here it goes.)

En man. 
En vuxen man. 
En förälder. 
Min förälder. 
Min pappa. 

Hans händer på min kropp så länge jag kan minnas. Sexuellt antastade han ett litet barn - mig. Det var händer på opassande ställen, ord som bad mig att klä av mig, blickar vid de mest opassande tillfällen, tungor och smekande. Allt förtäckt i påstådd omtanke. Och en livrädd unge. Ett barn som levt med den här hemligheten i hela sitt liv och även i vuxen ålder inte vet om hon någonsin kan berätta. Det här kommer att bli min död. Kanske först när du är död kan jag börja packa ur den här blytunga lasten. Du är inte min pappa längre. Du är en förövare. Men jag är inget offer, jag råkade bara vara den som hamnade under din makt. Ditt maktmissbruk.

Han är en man som jobbar med barn och har gjort det under en väldigt lång tid. Men inte ens tanken på att fler barn skulle råka ut för samma sak lyckades få mig att våga öppna käften. Kalla mig självisk. Det är ändå det snällaste jag tänker om mig själv. Jag var (är) livrädd. Istället för att prata har jag plågats av ångestkramper och tanken på vad som hänt har varit så överväldigande att jag totalt stängt av och tvångsmatat mig själv med lögn efter lögn för att överhuvudtaget klara av livet. Inte ens år i olika terapirum fick mig att prata om dig. Trauma-exponering. Dialektisk beteendeterapi. Gruppterapi. Individualterapi. Bedömningssamtal. Få väl utvalda människor fick höra en lite del av sanningen. En censurerad och någorlunda rumsren bit av sanningen. Men aldrig genom att höra mig uttala orden för det var aldrig möjligt. I skrift fick det luftas ibland, med årslånga mellanrum, alldeles för ofta skulle förstöra mig. Sen fann jag mig själv i ännu ett terapirum där det var meningen att jag skulle blotta precis allt i detalj, och prata om det i nutid, men ändå vara medveten om att jag pratar utifrån ett minne och inte en faktiskt pågående händelse. Jag hoppade av. Jag hoppar aldrig av. Jag avslutar alltid det jag påbörjat. Här är det stora undantaget, för jag vågar inte ens avsluta mina tankar när dom handlar om dig. Så jävla freaking livrädd för konsekvenserna. 

Så vad är jag egentligen rädd för? Ingeting kan väl vara värre än tystnaden och den outhärdliga smärtan under alla dessa år? Både fysiskt och psykiskt. Jag är livrädd för att inte bli betrodd, för alla pratar så himla väl om honom hela tiden. Han är snäll, skulle aldrig göra en fluga förnär, han skulle aldrig medvetet göra någon annan illa. För ingen känner honom som jag. De som pratar om honom sådär har inte känt hans händer på sin kropp som elvaåring, de har inte blivit ombedda att klä av sig under tidiga tonår, de har inte hela tiden behövt gömma sig för hans blick när han passande nog alltid gick ut på balkongen och tittade in genom mitt fönster när jag bytte om, de behöver inte ducka för hans smutsiga och rökluktande händer och de har aldrig någonsin behövt känna hur hemligheten av hans intentioner legat som ett konstant tryck över bröstet under hela ens livstid. 

Men jag beskyller dom inte, för hur skulle dom kunna veta hur det är? 
(jag är glad att ni inte vet hur det är)

Jag är också rädd för att jag kanske missuppfattat allting. Att hans händer egentligen menat någonting annat och att det varit hans sätt att visa ömhet för han kanske inte vet bättre. Jag vet egentligen vad de tankarna beror på och jag vet egentligen att dom inte stämmer. Jag vet att det är patriarkala strukturer som får mig att tro att jag överreagerar är överkänslig vill ha uppmärksamhet. Jag vet också att det är lättare att hata sig själv än sin pappa. Och att få resten av familjen, vänner, bekanta och kollegor att också hata honom har varit fullständigt omöjligt. Det har varit lättare att övertala sig själv dag ut och dag in att det är mig det är fel på, han menade inget illa egentligen. Jag måste leva med mig själv och tanken på att jag måste vara så sjuk att jag hittat på allt det här, men med den tanken slipper jag blanda in alla de andra som skulle påverkas av avslöjandet att brodern, läraren, maken, pappan egentligen är någonting helt annat än de tidigare trott. Men spelar det egentligen någon roll vad som pågick i hans huvud när hans händer tog på min kropp? Huvudsaken borde väl vara min känsla, mina upplevelser, mina tankar. 

Här borde jag skriva in ett ord som matchar hans handlingar med en specifik kategori men det går inte ens att få fingarna att skriva ordet. Kanske spelar det heller ingen roll. Jag vet bara att jag som elvaåring förstod vad som egentligen pågick, då kunde jag sätta ord på det obehag jag alltid kände i hans närhet. Fast jag sa det aldrig högt. Jag vet att jag som elvaåring började skära mig, gråta mig till sömns och ha fruktansvärd ångest flera dagar innan jag skulle behöva träffa honom. Jag började skolka, göra uppror i skolan och bryta alla mönster av the good girl som jag levt efter fram tills dess. Hur skulle jag kunna låta bli? Att som elvaåring få en insikt om att ens egna pappa, han som varit med och tagit hand om dig sen du föddes, hade sexuella intentioner när han rörde vid dig ställer hela världen uppochner och det var inte konstigt att jag började ifrågasätta precis allting som tidigare varit självklart i mitt liv. Jag började tro på att jag var adopterad, att jag egentligen var en pojke, jag trodde att mina kompisar umgicks med mig under tvång för att de tyckte synd om skilsmässobarnet som plötligt blev utåtagerande med röda blödande sår på handleden. Jag ifrågasatte allt. Hur hade jag kunnat låta bli?

Ingenting stämde ju längre.

Jag är också rädd för att mitt psykiska mående ska bli ännu sämre av att prata högt om det här. Avslöja det jag burit själv i hela mitt liv. Jag har kravlat på botten så länge att jag är livrädd för att knuffas över kanten. Jag vill inte utsätta min stackars sargade kropp för fler tablettöverdoser och suturer för att lappa ihop vad ångesten orsakat. Samtidigt kan jag inte hindra det från att hända för jag styr inte mina impulser och tvångstankar. Är det värt det? Kommer orden att göra mig sjukare? Överlever jag den här gången? Utsätter jag andra för dåligt mående om jag droppar bomben? Kommer de att gå under precis som jag? Jag vill inget hellre än att slippa bära på det här ensam, men jag vägrar utsätta de jag älskar för mer smärta. Vägrar. Jag vet ju att de redan påverkats av det här utan att egentligen vetat bakgrunden till det. I form av sjukhusbesök när jag varit tvångsvårdad, i form av både mina och deras tårar, oro och katastroftankar för vad som hade kunnat hända den där dagen. 

Hur ska jag sedan kunna fortsätta att berätta om våldtäkten efter att jag blivit drogad på en hemmafest vid arton års ålder när jag faktiskt blev misstrodd när jag vågade prata om det? Ska jag verkligen känna mig skonad som bara minns frekvenser mellan drogdimman? Tror ni på mig när jag själv tvivlar? 

Tvivlet på mig själv är det värsta i allt det här. Tvivlet blir en överlevnadsinstinkt som gör att kroppen vägrar att acceptera det som hänt. Men det har hänt. Jag vet det. Tvivlet har fått mig att vara tyst när det skriker river slåss och brottas inuti när jag egentligen inte velat något hellre än att berätta för någon som kan hjälpa mig ur den här avgrundsdjupa lögnen jag byggt upp för alla runtom mig och ännu mer för mig själv. Han fick mig att tvivla på allt som är jag, hela min existens, hela mitt jag. Han tog min kropp ifrån mig, stal mitt självbestämmande, raderade min röst och satte selektiv mutism i min journal. I terapin ville de gång på gång få mig att ge någon slags erkännande på att jag kände skam. Är det något jag är säker på är det att jag inte skäms för var han gjorde mot mig. Jag känner skuld sorg ilska äckel men fan ingen skam. Det var något slags mantra de upprepande, oavsett vilken terapeut det var, känner du inte lite skam? Det var ett systematiskt arbete för att få mig att känna mindre och inte för att jag var så bra på att uttrycka mig innan men de raderade helt min förmåga att visa vad jag känner. Nu kan jag inte ens fastän jag vill. Till vilken nytta? 

Jag känner ingen skam

Hur ska jag sedan kunna fortsätta att berätta om hur jag använde sex som självskadebeteende? Hur det kändes som att jag blev våldtagen gång på gång fastän jag givit mitt samtycke som ett straff mot mig själv. Min kropp hade inget värde och det lät jag män bevisa genom slag, spott och penetration som gjorde så ont att tårarna inte gick att stoppa. Jag gillade det aldrig. Det var ett straff som spädde på det redan så intensiva självhatet som kopplade bort kroppen från mig själv. Kroppen var aldrig min för den har alltid tillhört andra män. Och det tyckte dom om att bevisa. De tog sig friheter utan att fråga, spottade på mig som om det var det mest självklara i hela världen att göra under sex. De måste ha sett hur smutsig jag kände mig och hållt med. Smuts. Det behövs bensin klorin och tändstickor för att råda bot på henne.

Jag ser det ologiska i att straffa mig själv för något en annan har utsatt mig för, men det är mitt sätt att hantera ett liv fyllt av hemligheter, lögner, sjukdomar och outhärlig ångest. Det är så mycket jag inte har berättat.

Hur ska jag kunna avslöja det här och någonsin kunna gå vidare med mitt liv igen?

Upp