skrivet 5 maj 2016:

Hej och välkommen till den dysfunktionella enheten för motarbetning
aka vården
det här är vad vi har att erbjuda:
Pest eller kolera
Medicinering eller uppgivenhet
Ångest heller helvete
Något du absolut inte vill eller ingenting alls

Tack för din tid och välkommen åter när du är villig att gå under helt

Du är för diagnostiserad för att få hjälp gumman

De där bokstavskombinationerna i journalen ska bara finnas till för att hjälpa en att få rätt behandling säger dom, inte för att utesluta alla andra alternativ. Men inte ens tydliga önskemål och krav får er att släppa auktoritetsrollen. Rädda dig själv, det är ingen annan som tycks vilja hjälpa dig på traven. 

"Det finns en jour i kommunen som du kan vända dig till, dom kan berätta för dig om vanliga reaktioner när någon utsatts för sånt här." Jag vet vad jag känner och jag behöver ingen som ska tala om för mig att det jag känner är rätt eller fel. Er kategorisering av valida och icke-valida känslor är så jävla irrelevanta. 

Men låt oss för all del samlas i en ring och förenas över hur äckliga våra kroppar känns, hur beröring får oss att rygga tillbaka, hur förstörda vi är. Låt oss trigga varandra genom att prata om våra fruktansvärda barndomsår och visa hur huden och psyket tagit stryk. Berätta gärna för mig hur sex ska vara något fint när allt jag minns är trasiga kläder och våld. Det kan jag säkert lära mig någonting av. Det låter väl som en bra ide?

#1 - - Y:

Hej! Tack för att du delar med dig av ditt liv. Förstår att det inte är lätt. Jag blev rädd (men inte förvånad) när jag läst om dina upplevelser av vården. Vården/psykiatrin har på tok för lite kunskap om hur barndomstrauman påverkar. Jag har själv komplex PTSD och har blivit återtraumatiserad över fel bemötande inom vården. Jag tänker särskilt på det du berättar om PE-terapi, det är säkert något som fungerar på vuxna med enkel ptsd/enstaka trauman i vuxen ålder. Men det kan göra stor skada att "utsätta" en komplex traumatiserad för den formen av terapi! Jag förstår att du hoppade av terapin och tycker du gjorde helt rätt i det.

Jag har efter 8-9 år inom psykiatrin äntligen hamnat rätt, hos en terapeut som har lång erfarenhet av komplex PTSD/svår dissociativ problematik. Det första steget i min behandling (som kan vara i flera år) är stabilisering. Stå ut med att vara i nuet. Våga stanna kvar i svåra känslor, bit för bit. Våga behandla mig själv bra. Lära känna rädda delar av mig, försiktigt försiktigt. Men ABSOLUT INTE att prata om alla svåra, jobbiga detaljer i flera timmar och dessutom höra min röst upprepa alla dessa detaljer, vilket PE-behandling går ut på (om jag förstått det rätt).

Jag hoppas du får den behandling du behöver och har rätt till. Lyssna till din magkänsla, du har alltid en större kunskap om det du behöver/mår bra av, än vården. Det är ALDRIG ditt fel om du inte blir hjälpt av en terapi/behandling. Det är terapin som är fel.

Frivillig kram!

Svar: Hej! Och tack för en fin och värmande kommentar! <3 Jag har alltid trott att det är mig det är fel på, att jag inte försökte tillräckligt i behandlingen, för alla påpekade ju hela tiden att PE hade så bra forskningsresultat och att 90% av alla med PTSD blir hjälpta av den. Men jag kände, precis som du också säger, att jag bara blev återtraumatiserad. Det var hemskt att känna att jag var med om samma trauma om och om igen varje dag.

När jag sökte mig till vården igen i en ny stad så är det den enda behandlingen jag blir erbjuden, trots att de vet att den avbröts för att jag blev betydligt sämre. Och det verkar inte finnas några andra alternativ heller. Jag blir bara så utmattad.

Vad skönt att du äntligen har fått rätt hjälp!! Det borde verkligen inte ta 8-9 år för att en ska kunna få bearbeta sina trauman på ett humant sätt. Hoppas att du fortsätter trivas där du är nu! Heter den behandlingen något speciellt? Eller är den individanpassad? Tänkte om jag ska föreslå ett sånt tillvägagångssätt för kuratorn jag träffar nu.

Kram <3
rakryggade.blogg.se

#2 - - Y:

Hej igen! Tack för ditt fina svar <3

Känner igen mig i hur du tänker, har också tänkt att det är fel på mig som inte blir hjälpt, särskilt när det är "evidensbaserade metoder som bara SKA fungera, etc etc", uppenbarligen gör de inte alltid det. För att vården ofta bara ser symptom och inte har tillräckligt med kunskap. Det finns så mycket mer än bara det som syns, en hel livssituation och bakgrundshistoria - den är inte oviktig. När jag gick KBT fick jag höra att "det är dåtid - nu är nutid, vi ska inte grotta ned oss i hemskheter som hände då utan bara fokusera på de problem som finns nu". Men om dåtid är nutid för mig, om de problem som finns nu är grundade i dåtid, då kan vi KBT:a i all oändlighet utan resultat.

Det är inget fel alls på dig! Anledningen till att behandlingen inte hjälpte dig är att det är helt fel behandling, jag bara ryser när jag tänker på hur vi behövdes utsättas för det - blir ju som ytterligare övergrepp. Jag förstår att du blir less och utmattad, jag önskar att vården lade mer resurser på komplext trauma och inte hela tiden tog den enkla, billiga utvägen. (Är det inte ironiskt hur vården kan säga att "du ska inte tro att det finns några quick-fix" när man söker hjälp, men det verkar ju bara vara quick-fix de erbjuder?)

Nej, verkligen inte! Det är så mycket lidande i onödan och det lidandet har tagit på krafterna både psykiskt och fysiskt. Tack, ja det tror jag verkligen, är en sån lättnad att få den hjälp jag behöver och att inte känna en press på att behöva "bli frisk" så snabbt som möjligt! Den behandlingen jag går brukar kallas fas-specifik behandling. Terapeuten utgår från tre steg; stabilisering - bearbetning - integrering. Stabilisering är den fas som tar mest tid och kan pågå så länge det behövs. (PE-behandling hoppar helt över det steget och går direkt på bearbetning). Sen är den också individanpassad och terapeuten känner av vad just en själv behöver för stunden, de tre stegen är rätt flytande och mer ett tankesätt att ha som grund.

Du kanske kan tipsa din kurator om denna bok: http://www.adlibris.com/se/bok/att-hantera-traumarelaterad-dissociation-fardighetstraning-for-patienter-och-deras-terapeuter-9789197865999

Den brukar användas av terapeuter och där ingår just fas-specifik behandling. Jag har för mig att den är rätt pedagogisk, en sån bok det är bra att utgå ifrån och att du då inte helt själv behöver beskriva vad du behöver utan att boken informerar väldigt bra.

Kram och lycka till! <3

Svar: Alltså verkligen TACK för att du tog dig tid att kommentera. Känner mig inte alls lika ensam, även om det såklart suger att fler behöver gå igenom samma traumatiska process, och jag känner ingen skuld längre över att jag "inte försökte tillräckligt". Även lite hopp över att det finns andra behandlingssätt! Tack, verkligen <3
Känner verkligen igen mig i "då är då, nu är nu"-mantrat. Så många gånger jag fick höra det. Men som om det inte förvirrar en traumatiserad hjärna redan som det är genom att man i behandlingen ska tala i nutid? Och för mig, som inte hade berättat för någon om min pappa, fanns det fortfarande ett överliggande hot att det skulle hända igen. Vi bodde fortfarande i samma stad och ingen visste om vad han gjorde mot mig. På så sätt var det aldrig i dåtid utan fortfarande högst aktuellt. Så hemskt att de inte ser oss som människor med olika behov utan konstant bara placerar oss i olika mallar utifrån diagnos, som dessutom är så himla snäva. Fattar dom inte att dom bokstavligen dödar människor genom att låta dom genomgå något sånt?

Den behandlingen du berättar om låter mycket mer human och vettig. Alla behandlingar borde vara individanpassade! Blir så glad över att du äntligen fått rätt hjälp! Och tack för boktipset, ska läsa på lite och prata med min kurator nästa gång vi ses. Förmodligen är dom helt främmande inför det här sättet (tror nog att dom skulle erbjudit mig det redan annars) men det är väl isåfall på tiden att någon introducerar det för dom.

Kramar <33
rakryggade.blogg.se

Upp