ventilationsutrymme

Hur fan börjar man en sån här blogg egentligen? Är ganska nervös tbh, har aldrig blottat mig själv på det här sättet förut. Men hoppas på att det ska ge mig något slags ventilationsutrymme och kanske även kan ge tröst åt någon annan. Vet vilket värde det finns i att hitta andra att identifiera sig med. 

Jag har bloggat förut men har aldrig vågat berätta någonting av värde där för jag har ingen aning om vilka som läser och det skapar bara en oro i bröstet som jag inte orkar ta itu med. Så jag börjar om, anonym till att börja med, och det är väl bara att köra igång i guess. Jag kommer att skriva om dåtid och nutid, blandat med texter jag skrivit förut men inte vågat dela med mig av, dikter och känslor och tankar nedskrivna i affekt. 


Kort om min sjukdomshistoria: 
Min barndom är präglad av sexuella övergrepp av min pappa (benämd som M för jag ser honom inte som min pappa längre) som slutade först när jag var 18 år. När jag var elva insåg jag vad det intensiva obehaget i kroppen stod för i hans närhet. Jag kunde sätta ord på vad det var han gjorde mot mig och den instikten var så otroligt smärtsam att jag började skära mig, sluta äta, revoltera och sluta prata. Jag berättade det för min närmaste vän i samma veva, men annars var jag tyst som muren och sa aldrig någonting. Samma år som övergreppen slutade, i samband med att jag flyttade hemifrån och inte längre var beroende av hans föräldrarskap, blev jag drogad och gruppvåldtagen på en hemmafest. Jag blev inte betrodd när jag försiktigt försökte prata om det vilket resulterade i att jag började tvivla på mig själv ännu mer och även förlorade förmågan att prata alls om annat än vardagliga saker. Selektiv mutism stod det senare i mina journaler. 

Några månader senare fick jag kontakt med öppenvården efter några nätter på en sluten psykiatrisk avdelning. Det allra första bedömningssamtalet var så upprivande och omskakande att jag sprang ut ur rummet när personen pratat klart. Jag grät inte, men hela min kropp skakade när jag försökte tända cigaretten. Skolkuratorn som gjort mig sällskap dit sprang ifatt mig och försökte krama om min skakiga kropp. Mina armar hängde bara längs sidorna. Jag var i ett apatiskt upplösningstillstånd. Hon ville följa med mig hem för hon ville inte lämna mig ensam i det skicket. Jag hävdade att jag bara behövde vara ensam. Jag åkte hem, själv, och ett dygn senare vaknade jag på sjukhuset med hjärtmonitor, slangar och nålar. Svart i munnen av flytande kol jag tvingats dricka. Men jag minns knappt mer än psykiatrikern som kom in och frågade om jag tänkte göra såhär igen om de skickar hem mig. Jag hånskrattade och svarade förmodligen

Efter självmordsförsöket blev jag snabbt diagnostiserad med Borderline och fick börja DBT (dialektisk beteendeterapi) och några år senare fick jag PTSD-diagnosen och påbörjade en Prolonged Exposure-behandling mot PTSD:n. Min terapeut avbröt behandlingen för att jag blev alldeles för dålig och jag valde att inte återuppta den för det var bara som att återtraumatiseras. Jag hatade den behandlingen, den var hemskt. 

För några månader sedan ställe min mamma frågan jag aldrig trodde att jag skulle behöva svara på. 

Har din pappa gjort någonting mot dig som han inte borde?

Min välbevarade hemlighet var avslöjad och familjen har sagt upp kontakten med honom. Reaktionerna därefter har varit osunda, obehagliga, tysta och förnekande. För mig har det bara blivit värre efter att allt kom fram, för det är så mycket nytt jag behöver förhålla mig till och min PTSD är värre än någonsin. Jag har kämpat mot vården sedan dess som bara erbjuder mig samma PTSD-behandling som jag tidigare avbröt, och jag vägrar att gå den igen. Jag behöver hjälp, men inte den sortens hjälp. Efter åtaliga frustrerande samtal har jag iallafall börjat träffa mottagningens kurator. jag har träffat henne två gånger so far och där står jag nu och det återstår att se vad det leder till. Punkt. 


Om mig |
#1 - - glominteattandas:

Du skriver så fint om så hemska saker. Kanske kan det fungera terapeutiskt att berätta, det gör det för mig! <3

Svar: Tack fina du! Tror verkligen att det kommer att göra det för mig också <3
rakryggade.blogg.se

Upp