Vart tycker du jag ska gå när mina djupa sår är värda fängelse för han i ett halvår?

Varje natt börjar likadant. Jag lägger mig alldeles för sent för jag vågar inte möta nattankarna. Vi säger godnatt länge med våra kroppar tätt intill varandra tills vi inte orkar hålla upp ögonen längre. Du går därifrån och jag spelar lite mobilspel för att försöka hindra demonerna för att slå till med full kraft. Jag somnar. En halvtimme senare vaknar jag med ett ryck och tung andning för jag är övertygad om att någon är i mitt rum. Fullt stresspåslag och rädslan är intensiv. Jag kollar mig runt i mitt lilla sju kvadratmeterrum. Det är ingen där och jag somnar om till drömmar där de turas om att knulla mig medan jag ligger apatisk och tar emot. Varje natt drömmar jag om våldtäkter. 

Jag vaknar med en paralyserande kroppslig ångest som gör mig totalt oförmörmögen att resa mig och ännu mindre att prata. Jag förblir liggandes och gråter hysterisk över att jag inte kan komma ifrån mig kropp. Över att den inte känns som min utan att någon annan har full kontroll över den. Jag biter och slår och river på kroppen som jag har förlorat så många gånger om. Det känns hopplöst. Ingen får röra vid mig och jag försvinner helt. Dissocierar och är okontaktbar. Vet knappt själv vart jag tar vägen. Men jag vet när ångesten har släppt att jag var långt ifrån närvarande. Jag distanserar mig från min kropp för att klara av att överleva överhuvudtaget. Jag får klaustrofobi av att vara fast i det kroppsliga och oförmågan att slappna av gör det ännu värre. Jag spänner mig tills varenda muskel värker och jag lyckas aldrig att sänka axlarna ordentligt igen. 

Det kroppsliga är värst, för jag kan inte komma ifrån det. Jag kan känna varenda beröring igen, varje ovälkommen hand mot min hud. Långa duschar där jag skrubbar tills huden är alldeles röd kan lindra litegrann, men jag kommer ändå aldrig ifrån den smutsiga känslan helt. Kroppen är besudlad, förbrukad, stulen, förstörd. Det finns inte en uns av kämparglöd när ångesten paralyserar mig i flera timmar och jag bara ligger och gråter tills luften tar slut och orken tynar. 


16/11 - 16

Jag är tillbaka där jag alltid hamnar till slut. I depressionen. När varje steg utanför lägenheten är lika med att trigga en panikattack. Jag känner hur andningen blir snabbare och tårarna bränner. Jag orkar ingenting och vill bara ligga i sängen under mitt varma täcke hela dagarna. Jag pratar inte med mina roomies, jag stänger in mig både fysiskt och mentalt, tillåter inte att någon kommer nära. Bara tanken på en kram får mig att vilja krypa ur mitt skinn. Jag har den där kroniska tunga ledsenheten som en tyngd på mina axlar vad jag än gör. Jag har varit fri från panikångestattacker ett bra tag, men även de är tillbaka och får min kropp att totalt kapitulera. Det känns så jävla värdelöst att vara tillbaka här. I hopplösheten. Det kommer alltid tillbaka. 

Det har varit farsdag och varje reklammejl om hur alla pappor bör firas och att de förtjänar det bästa får mig att riva upp skinnet på armarna, känna mig äcklig och det blir en enda stor käftsmäll i ansiktet. Så istället vill jag skriva om hur värdelös du alltid har varit. 

Du var aldrig en bra far. Du har alltid haft dina egna intressen för ögonen. Glömt bort att ge oss mat, suckat åt oss, snålat med pengar för att de ska räcka till dina cigaretter och din alkohol. Dolt dina intentioner bakom en fasad av snällhet och omtanke fastän jag alltid vetat vad dina händer förmedlat. Jag om någon vet vad ditt kroppsspråk sagt, vad dina ord bett mig göra, vilka hål dina ögon kan bränna i min hud. Hur din uppenbarelse befäste en rädsla hos mig som fortfarande är fullt närvarande varje dag, varje sekund. Du har alltid varit värdelös. Du förtjänar inte att firas på något sätt. Jag tar tillbaka alla farsdagspresenter, alla tårtor jag bakat och alla middagar jag lagat när allt du ändå gjorde var att klaga på att något inte blev som du tänkt dig. Jag spyr på dina skitiga händer, på den ingrodda smutsen i ditt hem, på vartenda ord i din handskrivna dagbok. Du var aldrig närvarande eller tog ansvar för du hörde aldrig vad någon sa. Det finns ingen snällhet i din kropp trots att det är vad alla påstår. Du är ren ondska och du har orsakat mig så mycket smärta att jag spenderat år inom psykiatrin, varit frihetsberövad på grund av att jag varit en skada för mig själv, hatat min kropp så intensivt att jag har skadat den på alla sätt möjliga, du har förstört relationer och tagit bort all den potentialen jag hade kunnat haft om du inte varit där med dina händer och förpestat allt i mitt liv. Jag hatar att du benämner allt det här som "skiten som hände med barnen" och att du kan gå vidare som om ingenting har hänt. Jag hatar att du avsäger mig rollen som ditt barn men ändå uttrycker din saknad av mina syskon. Du totalt raderar min existens trots att det är precis det du gjort mot mig i hela mitt liv.

Jag minns den gången du satt på slutenpsyk i samtalrummet med mig, mamma och överläkaren och du grät. Sa att du och jag har ju en bra relation och vi pratar med varandra, mitt barn skulle säga till om det var någonting. Sa att du inte kan förstå att det här hade hänt mellan tårarna. Lögn efter lögn efter lögn. Du var anledningen till att jag satt där. Det är du som fått mig att inte känna att kroppen är min, känt ett oändligt hat till mig själv och omvärlden och det är vad du utsatt mig för under alla dessa år som fick mig att skrattandes tömma alla pillerburkar jag kom åt. Det gör mig så fruktansvärt jävla arg att du kunde sitta där och pressa fram tårar och ge mig röda tulpaner när allt jag ville göra var att sticka en kniv i magen på dig. Ledsenheten har delvis gått över till ilska och det är skönt för ilskan är mer produktiv. Jag gör upp hämndplaner och önskar dig all den smärta du utsatt mig för. Jag vill att du ska torteras under lika lång tid som jag har blivit. Du har stulit så många år från mitt liv. 

Snart är det ett år sedan jag träffade dig senast, på julafton 2015, och jag kryper jag kravlar jag gråter jag hyperventilerar jag ligger i fosterställning jag plågas tack vare ditt agerande. 

Du får ingen dag. Ingen dag på året är din. 

jag är tyst som muren jag är ingen som gapar och skriker

Jag försöker gå vidare med den sista lilla kraften min kropp besitter. Försöker att prata om saker och minska rädslan som är påtaglig i alla situationer och släppa på kontrollen som skapat strategier som hållit mig flytande de senaste tio åren. Men det går inte när motsatsen trycks upp i ansiktet på mig när jag minst anar det. När jag möts av det där namnet på mobilskärmen på morgonen när jag sömnigt ska kolla vad klockan är, när jag återigen bemöts av tystnad när jag talar om hur sårad jag är, när kontaktförsöken är luddiga och jag lämnas i ett analyserande om vad fan det kan betyda - borde jag vara på min vakt nu? När jag blir ifrågasatt och alla mina värderingar totalt glöms bort för jag överdrev nog ändå. Det går inte att försöka glömma när ni är här hela tiden. Det är knäpptyst men det skriker. Allt det där som är begravt under skulden och skammen. 

Jag är dömd till en livstid av hemska minnen, 
du kan bara byta kommun.
Jag är dömd till en livstid av hjärtskärande mardrömmar, 
du kan höra av dig när helst du önskar.
Jag är dömd till en livstid av terapitimmar, 
du har råd att ifrågasätta min validitet. 

Ni går vidare

Jag är dömd till en livstid av att ständigt vara på min vakt. Alltid hålla handen över drinkglaset. Alltid vara rädd och alltid tro att jag ser er. Jag är dömd till en livstid av ångest tårar panik fosterställning i sängen under dubbla täcken kedjerökning i regnet förlamande kroppsångest. 

Ni går vidare.

Jag får aldrig någon ursäkt för ni vet att jag är tyst som muren jag är ingen som gapar och skriker eller våga lyfta luren för att be om hjälp. Ni säger aldrig förlåt för ni vet att jag alltid klarat mig själv med sekunder från att drunkna men jag håller mig alltid över vattenytan för vad har jag för val egentligen.

Det är svek efter svek efter svek och min röst är dold bakom era slag och era hot för när jag väl hävdar mig möts jag av hånskratt eller tystnad, ett "okej", ett ifrågasättande och skuldbeläggande. Jag hade behövt en hand som kramar min en vuxen som säger att allt blir bra inte en som alltid hävdar motsatsen ifrågasätter min sanning ber mig ta av mig kläderna.


Men ni vet att jag alltid klarar mig själv.

Upp