16/11 - 16

Jag är tillbaka där jag alltid hamnar till slut. I depressionen. När varje steg utanför lägenheten är lika med att trigga en panikattack. Jag känner hur andningen blir snabbare och tårarna bränner. Jag orkar ingenting och vill bara ligga i sängen under mitt varma täcke hela dagarna. Jag pratar inte med mina roomies, jag stänger in mig både fysiskt och mentalt, tillåter inte att någon kommer nära. Bara tanken på en kram får mig att vilja krypa ur mitt skinn. Jag har den där kroniska tunga ledsenheten som en tyngd på mina axlar vad jag än gör. Jag har varit fri från panikångestattacker ett bra tag, men även de är tillbaka och får min kropp att totalt kapitulera. Det känns så jävla värdelöst att vara tillbaka här. I hopplösheten. Det kommer alltid tillbaka. 

Det har varit farsdag och varje reklammejl om hur alla pappor bör firas och att de förtjänar det bästa får mig att riva upp skinnet på armarna, känna mig äcklig och det blir en enda stor käftsmäll i ansiktet. Så istället vill jag skriva om hur värdelös du alltid har varit. 

Du var aldrig en bra far. Du har alltid haft dina egna intressen för ögonen. Glömt bort att ge oss mat, suckat åt oss, snålat med pengar för att de ska räcka till dina cigaretter och din alkohol. Dolt dina intentioner bakom en fasad av snällhet och omtanke fastän jag alltid vetat vad dina händer förmedlat. Jag om någon vet vad ditt kroppsspråk sagt, vad dina ord bett mig göra, vilka hål dina ögon kan bränna i min hud. Hur din uppenbarelse befäste en rädsla hos mig som fortfarande är fullt närvarande varje dag, varje sekund. Du har alltid varit värdelös. Du förtjänar inte att firas på något sätt. Jag tar tillbaka alla farsdagspresenter, alla tårtor jag bakat och alla middagar jag lagat när allt du ändå gjorde var att klaga på att något inte blev som du tänkt dig. Jag spyr på dina skitiga händer, på den ingrodda smutsen i ditt hem, på vartenda ord i din handskrivna dagbok. Du var aldrig närvarande eller tog ansvar för du hörde aldrig vad någon sa. Det finns ingen snällhet i din kropp trots att det är vad alla påstår. Du är ren ondska och du har orsakat mig så mycket smärta att jag spenderat år inom psykiatrin, varit frihetsberövad på grund av att jag varit en skada för mig själv, hatat min kropp så intensivt att jag har skadat den på alla sätt möjliga, du har förstört relationer och tagit bort all den potentialen jag hade kunnat haft om du inte varit där med dina händer och förpestat allt i mitt liv. Jag hatar att du benämner allt det här som "skiten som hände med barnen" och att du kan gå vidare som om ingenting har hänt. Jag hatar att du avsäger mig rollen som ditt barn men ändå uttrycker din saknad av mina syskon. Du totalt raderar min existens trots att det är precis det du gjort mot mig i hela mitt liv.

Jag minns den gången du satt på slutenpsyk i samtalrummet med mig, mamma och överläkaren och du grät. Sa att du och jag har ju en bra relation och vi pratar med varandra, mitt barn skulle säga till om det var någonting. Sa att du inte kan förstå att det här hade hänt mellan tårarna. Lögn efter lögn efter lögn. Du var anledningen till att jag satt där. Det är du som fått mig att inte känna att kroppen är min, känt ett oändligt hat till mig själv och omvärlden och det är vad du utsatt mig för under alla dessa år som fick mig att skrattandes tömma alla pillerburkar jag kom åt. Det gör mig så fruktansvärt jävla arg att du kunde sitta där och pressa fram tårar och ge mig röda tulpaner när allt jag ville göra var att sticka en kniv i magen på dig. Ledsenheten har delvis gått över till ilska och det är skönt för ilskan är mer produktiv. Jag gör upp hämndplaner och önskar dig all den smärta du utsatt mig för. Jag vill att du ska torteras under lika lång tid som jag har blivit. Du har stulit så många år från mitt liv. 

Snart är det ett år sedan jag träffade dig senast, på julafton 2015, och jag kryper jag kravlar jag gråter jag hyperventilerar jag ligger i fosterställning jag plågas tack vare ditt agerande. 

Du får ingen dag. Ingen dag på året är din. 

#1 - - glominteattandas:

Depressionen är så tung och ondskefull. Jag vet, jag vet. Men du har så mycket att vara ledsen för. Kanske går det att se giltigheten i mörkret. Och att du arbetar för att komma ut i ljuset.

Jag vet inte om den tanken hade hjälpt mig när jag var som mest deprimerad. Men jag kan tänka i efterhand att jag hade mycket att sörja under perioden jag bara låg i sängen. Om den perioden nu är över...

Men jag vet att man kommer ut på andra sidan någon gång. Även om det kan ta lång tid.

Oh well, mest svammel från mig. Vill bara att du ska veta att jag läser dina ord och tänker på dig.

Kram <3

Svar: Hoppas verkligen att perioden i sängen är över för dig och att det lättar mer och mer. Tanken på att jag har rätt att sörja är både tröstande och överväldigande tycker jag, för jag har så lätt att totalt gräva ner mig i minnen som jag inte kan ta mig upp ifrån sen.
Tack för att du tar dig tid att läsa och kommentera <3
rakryggade.blogg.se

#2 - - Maria:

Känner igen mig själv så mycket i det du skriver. Har själv en otroligt oengagerad far. Han var väl okej då jag var barn, men sedan jag blev sjuk så bryr han sig inte ens om att ringa. Detta med farsdag gjorde ont för mig också. Skuldkänslorna att behöva visa uppskattning för nån som inte bryr sig om nån annan än sig själv. Det gör så otroligt ont då ens förälder ska vara någon som gör allt och skyddar en för alltid.

(Jag har en låst blogg, då jag inte kunde ta de taskiga kommentarerna som kom då den var olåst. om du vill läsa den så får du gärna maila mig)

Svar: Jag håller med, det gör så otroligt ont. En dag som farsdag blir bara ännu en smärtsam påminnelse om hur fucked up det är och jag önskar verkligen att jag slapp den påminnelsen. Kram <3
rakryggade.blogg.se

Upp