4/11 - 16

Min nya psykolog verkar väldigt bra so far. Hon ger genuina reaktioner på det jag säger vilket känns som att hon verkligen lyssnar. Hon sitter chockat och gapar när jag berättar om hemskheter, hon skrattar åt det ironiska mitt uppe i allt och hon väljer sina svar med noggrannhet. Det känns som en mer mänsklig relation, det är inte någon stel som bara sitter och antecknar och granskar mig från topp till tå för att bedöma hur pass störd jag är på skalan. Det bådar gott inför behandlingen. Dock kan jag inte låta bli att må så fruktansvärt dåligt varje gång jag går därifrån, för allting jag pratar om river upp så himla mycket. Trots att hon inger ett lugn i terapirummet så lämnar jag alltid mottagningen med kaos i huvudet och kroppen. Hon formulerar saker som jag inte har tänkt på förut eller någonsin hört någon bekräfta vilken lämnar mig med miljoner tankar och funderingar som jag inte har kraft nog att trassla ut. 

Vi pratade om min barndom häromdagen. Utan att prata om det där värsta utan mer med fokus på hur jag var som barn och vad jag hade för relationer, både till vänner och vuxna. Genom att prata på ett sådant sätt insåg jag hur jävla ensam jag alltid varit. Det har varit vuxna i min omgivning som sett mina sönderskurna handleder, men det är aldrig någon som brytt sig tillräckligt mycket för att fråga hur jag egentligen har det, istället har jag fått skäll eller bemötts av tystnad. Mamma har uttryckligen sagt till mig att hon förstod att jag skulle försöka ta mitt liv och att hon förstod att jag ljög om hur mycket jag ätit, att jag smygtränade så fort jag kunde, varför jag rasade i vikt och varför jag hela tiden sa att jag mådde illa. Hon visste allt det här, så varför gjorde hon inget? När jag i mellanstadiet gick från att vara den perfekta, tysta och duktiga eleven till att skolka, bråka, skrika och hamna hos rektorn varje dag - varför var det ingen som frågade mig varför?

Det är kanske inte så konstigt att jag valt att det är bättre att klara sig själv och hålla käften, för det är ändå aldrig någon som har lyssnat. 

Det är bara svek efter svek och jag känner mig så jävla ensam. Det är ett svek att min mamma inte tror på M's intentioner och anser att det är en förmildrande omständighet. Det är ett svek när hon tar hem en villkorligt frigiven våldtäksman i vårt hem som nästan slår ihjäl oss allihopa. Ännu ett svek när hon aldrig ber om ursäkt för det. Det är ett svek när den dåvarande bästa vännen ifrågasätter om jag verkligen blev drogad den där gången. Ett svek när min familj undviker att prata om allt som hänt fastän jag bett dom tusen gånger om. Det var ett svek när ingen vuxen i min omgivning brydde sig tillräckligt mycket för att fråga. 

Nutid |
Upp