i'm gathering all of my forces of sense to stay sane

Ångesten slog till lika hårt som mörkret och den bitande kylan, och jag kan inte skaka av mig känslan. Jag går runt i en ångestdimma och allt jag hör är skrik efter destruktivitet. Impuls efter impuls som talar om för mig hur mycket bättre det vore om jag inte levde, eller åtminstonde började processen av total självförstörelse. Jag lyssnar på musik som får mig att må dåligt, läser om saker jag vet triggar mig och gör upp planer i huvudet angående hur jag ska komma undan nästa middag eller hur jag ska kunna skada mig på andra sätt utan att det märks. Jag vet inte om det är mörkret eller det faktum att veckan har totalt sugit ur mig all livsenergi. 

Jag åkte hem till hemstaden över helgen och mamma gjorde övertramp efter övertramp och när jag talade om för henne hur ledsen och upprörd jag blev bemöttes jag bara med ett okej. Jag ångrade mig så fort jag åkte, för jag vill inte åka dit längre. Jag har en extremt komplex relation till min mamma då hon under hela min uppväxt utsattmig för direkt fara, slagit min bror och varit en allmänt dålig förälder som prioriterat diverse män framför sina barn. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till henne och trots att jag gör allt jag kan för att distansera mig emotionellt från henne så sårar det mig så jävla djupt varje gång hon skiter totalt i mig. Jag har bara en förälder, men svek efter svek blir till slut ohanterligt. 

Igår hörde en gammal förövare av sig. En av alla som knullade mig medan jag var aspackad, sönderskuren över hela kroppen och bara fortsatte och fortsatte fastän jag låg och grät och hade panikångest. Varför man skulle vilja ha sex med någon som ligger och gråter och kippar efter andan vet jag inte och kommer nog aldrig förstå. Jag vaknade på morgonen och skulle bara kolla klockan och möttes av hans namn på skärmen. Paniken och skräcken och sorgen och äckelkänslorna kom alla samtidigt och knockade mig helt. Han bad om ursäkt för ett meddelande han skickat för tre år sedan och frågade hur det var med mig. Jag sa så du ber om ursäkt för en dumt fyllemeddelande men inte för det faktum att du knullade mig medan jag hade panikångest? Jag fick ifrågasättande som svar, för det var inte det som hände enligt honom. Då börjar jag också tvivla. Fastän jag exakt minns hans lukt, hans svettiga panna, hans kroppstyngd över mig och penetrationen som gjorde så fruktansvärt ont. Jag går ifrån alla mina feministiska värderingar när det kommer till mig själv för jag kanske trots allt överdriver. 

Jag vet inte hur mycket mer jag ska orka innan jag går under helt. Allt är brännande tårar bakom stängda ögonlock, smärta över bröstet, panik och sömnlöshet. Jag vill inte mer. 

Upp