Vart tycker du jag ska gå när mina djupa sår är värda fängelse för han i ett halvår?

Varje natt börjar likadant. Jag lägger mig alldeles för sent för jag vågar inte möta nattankarna. Vi säger godnatt länge med våra kroppar tätt intill varandra tills vi inte orkar hålla upp ögonen längre. Du går därifrån och jag spelar lite mobilspel för att försöka hindra demonerna för att slå till med full kraft. Jag somnar. En halvtimme senare vaknar jag med ett ryck och tung andning för jag är övertygad om att någon är i mitt rum. Fullt stresspåslag och rädslan är intensiv. Jag kollar mig runt i mitt lilla sju kvadratmeterrum. Det är ingen där och jag somnar om till drömmar där de turas om att knulla mig medan jag ligger apatisk och tar emot. Varje natt drömmar jag om våldtäkter. 

Jag vaknar med en paralyserande kroppslig ångest som gör mig totalt oförmörmögen att resa mig och ännu mindre att prata. Jag förblir liggandes och gråter hysterisk över att jag inte kan komma ifrån mig kropp. Över att den inte känns som min utan att någon annan har full kontroll över den. Jag biter och slår och river på kroppen som jag har förlorat så många gånger om. Det känns hopplöst. Ingen får röra vid mig och jag försvinner helt. Dissocierar och är okontaktbar. Vet knappt själv vart jag tar vägen. Men jag vet när ångesten har släppt att jag var långt ifrån närvarande. Jag distanserar mig från min kropp för att klara av att överleva överhuvudtaget. Jag får klaustrofobi av att vara fast i det kroppsliga och oförmågan att slappna av gör det ännu värre. Jag spänner mig tills varenda muskel värker och jag lyckas aldrig att sänka axlarna ordentligt igen. 

Det kroppsliga är värst, för jag kan inte komma ifrån det. Jag kan känna varenda beröring igen, varje ovälkommen hand mot min hud. Långa duschar där jag skrubbar tills huden är alldeles röd kan lindra litegrann, men jag kommer ändå aldrig ifrån den smutsiga känslan helt. Kroppen är besudlad, förbrukad, stulen, förstörd. Det finns inte en uns av kämparglöd när ångesten paralyserar mig i flera timmar och jag bara ligger och gråter tills luften tar slut och orken tynar. 


#1 - - glominteattandas:

Åh, kampen är tuff just nu. Håll ut!

Kraft, kramar, kärlek <3

Svar: kramar <333
rakryggade.blogg.se

Upp