TW; sexuellt våld

Jag kan inte styra mina tankar alls ibland, jag bara svävar iväg och tänker på hemska minnen och upplevelser utan att kunna stoppa det eller börja tänka på något annat. Som att det är någon annan som styr min hjärna och jag blir helt maktlös. På senaste tiden har jag tänkt väldigt mycket på hur jag använde sex som självskadebeteende och hur djupt det skadat och sårat mig. Imorse låg jag och totalt vältrade mig i dessa minnen. Speciellt två specifika tillfällen som jag önskar att jag inte mindes. Jag har aldrig pratat om det här sortens kroppsliga självskadebeteende för någon, jag har alltid hållt det för mig själv - för jag skäms. Skäms för att jag utsatte mig själv för något så vidrigt bara för att kroppen aldrig var min. Jag gav den till andra om och om igen som ett straff mot kroppen som jag hatade så djupt och bara hatade ännu mer ju fler personer jag tillät ha sex med mig. 

Jag låg och tänkte på att jag nog borde prata om det här med min psykolog. Så mina tankar flög iväg till hur jag skulle berätta det. I huvudet pratade jag om allt i detalj som om jag berättade för någon som inte visste om mina upplevelser. Och jag kunde inte stoppa det. Jag ville inte återberätta det för mig själv men det gick inte att hindra så jag låg där och bara fick mer och mer ångest och blev ledsnare och ledsnare. 

Jag minns exakt hur det kändes att ligga där och egentligen bara vilja springa därifrån. Hur det brände och sved och gjorde så fruktansvärt ont varje gång jag blev penetrerad med våld. Men det var ingen som märkte, eller brydde sig, om att jag inte var våt så de fortsatte och fortsatte och fortsatte tills dom sjäva fick utlösning. Dom spottade, dom slog, dom drog mig i håret och dom fortsatte med sina äckliga stön och svettiga pannor fastän jag låg där och grät. Dom brydde sig inte om de blodiga kompresserna på mitt lår, dom valde att inte kommentera fimpmärkerna på armarna eller de infekterade stygnen. Och jag spelade deras spel. Jag lät dom spotta och slå, penetrera och köra ner kuken långt i min hals tills jag trodde att jag skulle kvävas. Jag stönade när dom ville att jag skulle stöna. Jag var passiv när dom ville att jag skulle vara passiv. Lät dom dominera och bestämma. Jag passade på att låta tårarna rinna och bita mig själv i handen av smärta när jag låg på mage, när dom inte kunde se mitt ansikte. Jag gav allt av mig själv förutom mina tankar. Dom fick göra vad de ville med min kropp. Dom måste ha sett hur äcklig jag var när dom spottade mig i ansiktet och slog den sönderskurna kroppen, dom måste ha känt samma sak. Den här kroppen är ingenting värd så vi kan göra vad vi vill med den. Det krävs klorin bensin och tändstickor för att råda bot på den här. 

Sen gick dom. Sa hejdå vi hörs och lämnade mig i fuktiga lakan och ångest upp till taket. Dom sa du är ju sexig när vi släcker lampan iallafall och somnade i en hög av utmattning och jag låg kvar i flera timmar under deras tyngd för att vara helt säker på att dom sov så att jag kunde smyga ut därifrån och promenera hem tidigt på morgonen. Dom sa nice att du är så trång när det bara handlade om att jag inte var våt. Dom sa aldrig hur är det med dig egentligen vill du det här? Frågade aldrig vad som var okej eller inte. Dom tog för sig. 

Det gör så fruktansvärt jävla ont att tänka på det här och jag hatar att ingen stannade upp och frågade hur det var med mig. Jag hatar att ingen pratar om det här för jag känner mig så jävla ensam, äcklig och skyldig. Jag gick ju med på det så jag får skylla mig själv. Mitt värde sjunker till botten och jag känner mig värdelös och grotesk. Jag vill skrubba bort all min hud, förnyas, börja om, få bort minnet av deras lukter och aggressvia kroppsspråk, byta ut min kropp helt och hållet för att slippa de kroppsliga minnena. Börja om. Och dagar som idag kan jag inte stå emot dom tankarna. 

Jag är allt på spektrumet förutom någonting fullt ut

Jag förnekade min transidentitet så himla länge. Orkade inte med ännu en sak som skulle få folk att höja på ögonbrynet åt mig. Att vara en lesbisk sönderskuren ptsd-borderline freak utan stabila relationer med alkoholmissbruk och trassliga arbetarklass hemförhållanden räckte liksom, jag orkade inte deala med fler faktorer. Jag förnekade den intensiva dysforin jag kände så fort någon tilltalade mig som hon eller kvinna och intalade mig själv att det handlade om att jag umgicks med ett flertal transpersoner som gjorde att jag bara ville "passa in" för en gångs skull. Allt det tillsammans med att jag alltid kände mig distanserad till min kropp gjorde att jag skjöt bort tankarna och undvek att ta mig själv på allvar när det kom till min identitet.

I takt med att jag började prata om allt i min barndom och allt jag utsatts för så började min kropp sakta men säkert börja kännas som min. Jag hade slutat att använda sex som självskadebeteende och började bearbeta mina trauman. I och med den långa och otroligt intensiva och fruktansvärda processen (som jag fortfarande är mitt uppe i) började jag ta min dysfori på allvar och kände att det var min tur att börja definera mig själv, ta makten över min kropp och inte låta någon annan bestämma över den. 

Jag har fortfarande inte en benämning som jag identifierar mig med, men den bästa är genderqueer. Jag är inget kön. Jag är ingenting och allting. I vissa kläder har jag tighta sportbehåar för att bli så plattbröstad som möjligt, vissa gånger har jag urringade linnen. Jag är icke-binär och jag är en kombination av både man, kvinna och allt däremellan. Jag är allt på spektrumet förutom någonting fullt ut. Och jag lever i ett samboskap som tillåter mig att vara precis allt det. Här är tre av fyra transpersoner och vi stöttar varandra i den dagliga tvångsköningen vi får utstå, backar varandra i våra fighter, peppar för att stå upp för oss själva i binära rum och normer. 

Fastän samhället dagligen talar om för mig hur fel och obegriplig min kropp är så har jag aldrig varit såhär trygg i mig själv vad kommer till könsidentitet och genusuttryck. 


2/10 - 16

Varför gör jag det här? Varför sätter jag mig i terapirum efter terapirum? Varför utsätter jag mig för plågsamma timmar av outhärdlig ångest? Varför är det jag som torteras av att prata om traumatiska minnen när det är andra som ha orskatat det? Varför sitter inte dom där i den fula fåtöljen och skakar av ångest över vad de gjort?

Innerst inne vet jag varför jag gör det här, för jag står inte ut med den nuvarande situationen och ångesten som förpestar precis allt. Jag måste göra någonting åt det för att klara av livet. Det måste kunna bli bättre. Men nu frågar jag bara mig själv varför varför varför varför? Jag vill inte sitta mitt emot en behandlare och prata om övergrepp och våld samtidigt som jag river mig i skinnet och flackar med blicken för jag vågar inte försöka läsa vad behandlaren tänker. Jag begraver mig själv i känslan över hur orättvist allt är, att det aldrig är dom som förtjänar det som får lida. Men jag hatar att känna såhär för det gör att allt känns så jävla hopplöst. All kämparglöd för ett bättre liv är helt raderat, det är som att den inte finns kvar någonstans. Min kropp säger upp sig och allt som är kvar är en hulkande hög på badrumsgolvet. Det kommer aldrig att bli bättre. 

Igår hade jag en panikångestattack för första gången på väldigt länge. Jag tvingade mig ut bland människor för jag har varit instängd i lägenheten alldeles för länge på grund av en långdragen förkylning. Men det gick inte bra. Jag höll det inne i någon timme men så fort jag lämnade lokalen så brast det. Jag lyckades andas mig igenom en fullskalig attack men det här får mig att undra ännu mer varför jag utsätter mig för en ptsd-behandling igen. Kommer det att vara värt det om jag reagerar såhär efter ett första samtal? När tar det slut? När får en sluta kämpa? Jag känner bara att jag inte orkar mer. När hela ens liv gått ut på att överleva, och hela tiden vara på väg att ge upp, blir det lätt en enda stor ångestdimma av hopplöshet och utmattning. Jag vill inte behöva göra det här. 


Upp