2/10 - 16

Varför gör jag det här? Varför sätter jag mig i terapirum efter terapirum? Varför utsätter jag mig för plågsamma timmar av outhärdlig ångest? Varför är det jag som torteras av att prata om traumatiska minnen när det är andra som ha orskatat det? Varför sitter inte dom där i den fula fåtöljen och skakar av ångest över vad de gjort?

Innerst inne vet jag varför jag gör det här, för jag står inte ut med den nuvarande situationen och ångesten som förpestar precis allt. Jag måste göra någonting åt det för att klara av livet. Det måste kunna bli bättre. Men nu frågar jag bara mig själv varför varför varför varför? Jag vill inte sitta mitt emot en behandlare och prata om övergrepp och våld samtidigt som jag river mig i skinnet och flackar med blicken för jag vågar inte försöka läsa vad behandlaren tänker. Jag begraver mig själv i känslan över hur orättvist allt är, att det aldrig är dom som förtjänar det som får lida. Men jag hatar att känna såhär för det gör att allt känns så jävla hopplöst. All kämparglöd för ett bättre liv är helt raderat, det är som att den inte finns kvar någonstans. Min kropp säger upp sig och allt som är kvar är en hulkande hög på badrumsgolvet. Det kommer aldrig att bli bättre. 

Igår hade jag en panikångestattack för första gången på väldigt länge. Jag tvingade mig ut bland människor för jag har varit instängd i lägenheten alldeles för länge på grund av en långdragen förkylning. Men det gick inte bra. Jag höll det inne i någon timme men så fort jag lämnade lokalen så brast det. Jag lyckades andas mig igenom en fullskalig attack men det här får mig att undra ännu mer varför jag utsätter mig för en ptsd-behandling igen. Kommer det att vara värt det om jag reagerar såhär efter ett första samtal? När tar det slut? När får en sluta kämpa? Jag känner bara att jag inte orkar mer. När hela ens liv gått ut på att överleva, och hela tiden vara på väg att ge upp, blir det lätt en enda stor ångestdimma av hopplöshet och utmattning. Jag vill inte behöva göra det här. 


Upp