TW; sexuellt våld

Jag kan inte styra mina tankar alls ibland, jag bara svävar iväg och tänker på hemska minnen och upplevelser utan att kunna stoppa det eller börja tänka på något annat. Som att det är någon annan som styr min hjärna och jag blir helt maktlös. På senaste tiden har jag tänkt väldigt mycket på hur jag använde sex som självskadebeteende och hur djupt det skadat och sårat mig. Imorse låg jag och totalt vältrade mig i dessa minnen. Speciellt två specifika tillfällen som jag önskar att jag inte mindes. Jag har aldrig pratat om det här sortens kroppsliga självskadebeteende för någon, jag har alltid hållt det för mig själv - för jag skäms. Skäms för att jag utsatte mig själv för något så vidrigt bara för att kroppen aldrig var min. Jag gav den till andra om och om igen som ett straff mot kroppen som jag hatade så djupt och bara hatade ännu mer ju fler personer jag tillät ha sex med mig. 

Jag låg och tänkte på att jag nog borde prata om det här med min psykolog. Så mina tankar flög iväg till hur jag skulle berätta det. I huvudet pratade jag om allt i detalj som om jag berättade för någon som inte visste om mina upplevelser. Och jag kunde inte stoppa det. Jag ville inte återberätta det för mig själv men det gick inte att hindra så jag låg där och bara fick mer och mer ångest och blev ledsnare och ledsnare. 

Jag minns exakt hur det kändes att ligga där och egentligen bara vilja springa därifrån. Hur det brände och sved och gjorde så fruktansvärt ont varje gång jag blev penetrerad med våld. Men det var ingen som märkte, eller brydde sig, om att jag inte var våt så de fortsatte och fortsatte och fortsatte tills dom sjäva fick utlösning. Dom spottade, dom slog, dom drog mig i håret och dom fortsatte med sina äckliga stön och svettiga pannor fastän jag låg där och grät. Dom brydde sig inte om de blodiga kompresserna på mitt lår, dom valde att inte kommentera fimpmärkerna på armarna eller de infekterade stygnen. Och jag spelade deras spel. Jag lät dom spotta och slå, penetrera och köra ner kuken långt i min hals tills jag trodde att jag skulle kvävas. Jag stönade när dom ville att jag skulle stöna. Jag var passiv när dom ville att jag skulle vara passiv. Lät dom dominera och bestämma. Jag passade på att låta tårarna rinna och bita mig själv i handen av smärta när jag låg på mage, när dom inte kunde se mitt ansikte. Jag gav allt av mig själv förutom mina tankar. Dom fick göra vad de ville med min kropp. Dom måste ha sett hur äcklig jag var när dom spottade mig i ansiktet och slog den sönderskurna kroppen, dom måste ha känt samma sak. Den här kroppen är ingenting värd så vi kan göra vad vi vill med den. Det krävs klorin bensin och tändstickor för att råda bot på den här. 

Sen gick dom. Sa hejdå vi hörs och lämnade mig i fuktiga lakan och ångest upp till taket. Dom sa du är ju sexig när vi släcker lampan iallafall och somnade i en hög av utmattning och jag låg kvar i flera timmar under deras tyngd för att vara helt säker på att dom sov så att jag kunde smyga ut därifrån och promenera hem tidigt på morgonen. Dom sa nice att du är så trång när det bara handlade om att jag inte var våt. Dom sa aldrig hur är det med dig egentligen vill du det här? Frågade aldrig vad som var okej eller inte. Dom tog för sig. 

Det gör så fruktansvärt jävla ont att tänka på det här och jag hatar att ingen stannade upp och frågade hur det var med mig. Jag hatar att ingen pratar om det här för jag känner mig så jävla ensam, äcklig och skyldig. Jag gick ju med på det så jag får skylla mig själv. Mitt värde sjunker till botten och jag känner mig värdelös och grotesk. Jag vill skrubba bort all min hud, förnyas, börja om, få bort minnet av deras lukter och aggressvia kroppsspråk, byta ut min kropp helt och hållet för att slippa de kroppsliga minnena. Börja om. Och dagar som idag kan jag inte stå emot dom tankarna. 
Dåtid |
#1 - - Maria:

Hej. är en tjej med bla Borderline som läst din blogg ett tag. Tror att det vore jätte bra för dig om du pratat med din psykolog om detta. Men vill också skriva att vad bra att du skrev om det här så att det inte ligger och gnager inom dig som en hemlighet. Och även bra att det tas upp som ett självskadebeteende. <3 till dig som varit med om detta.

Svar: Tack för en fin och peppande kommentar!! <3
rakryggade.blogg.se

Upp