15/9 - 16

Just nu är jag mitt uppe i en flytt, heltidsstudier och två olika behandlingar. Jag hade en vecka av så intensiv ångest att precis allting kändes som ett hinder och jag mest bara ville ge upp och spendera all tid i min säng. Jag kunde inte ens dela glädjen med mina roomies över vår nya fantastiska lägenhet mitt i centrum. Jag övermannades av känslan av att ångesten aldrig kommer släppa, att vardagen alltid kommer att vara svår och kantad av ångesten som alltid ligger som en underton i precis allt jag gör. Jag kan aldrig känna någonting fullt ut, kan aldrig göra någonting fullt ut. Ångesten sätter sitt avtryck på allt. 

Det blev inte lättare när jag skulle sätta upp mål för behandlingen hos psykologen på Storasyster. "Hur skulle du känna om du mådde bättre? Hur kan du nå dit?". Jag vet helt ärligt inte. Jag kan minnas en enda gång i mitt liv då jag haft en längre period då jag känt att jag mått bra, och då var ändå förhållandena runt om kring mig förjävliga. Den perioden slutade drastigt och sen mådde jag sämre än på riktigt länge, och det perioden fortgår fortfarande. Jag fick tre månader där jag fick känna på hur det kändes att må bra och som konsekvens fick jag ett år av ännu intensivare ångest och depression. Det känns så jävla sorgligt att spenderat hela sitt liv deprimerad, utsatt för vidrigheter i en trasig familj där destruktiva relationer och våld var vardagsmat. Vad är det för liv? Kommer det sluta någon gång? Jag vältrade mig i alla dessa tankar och hopplösheten bara sköljde över mig med full kraft. Helt plötsligt en dag släppte det bara, efter en vecka med tryck över bröstet och på gränsen till sammanbrott. Åh Borderline vad jag hatar dig. 

Anyway, jag har äntligen fått en psykolog i staden där jag bor. Jag sökte själv hjälp här i början av året efter ett halvår helt utan vårdens grepp kring min hals. Först nu, ungefär ett halvår senare, har de äntligen pratat med varandra i teamet och gett mig ett alternativ till den tidigare PTSD-behandligen jag gått, som jag var extremt tydlig med från början att jag inte ville gå igen. Först nu, när jag redan etablerat en annan kontakt på annan ort som jag trivs med. Jag träffade den nya psykologen för första gången igår och jag blev chockad. Jag har aldrig någonsin gråtit i ett terapirum, trots flera år av terapi, men nu blev jag tårögd bara av den bekrätelsen jag fick. Jag gick in med inställningen att de inte kommer erbjuda mig något annat än det jag tydligt tackat nej till, men hon var beredd att specialanpassa en traumabehandling för mig, på mina villkor, för min skull, utanför manualen. Mitt första intryck var fantastiskt och jag var så rörd när jag gick därifrån att jag inte kunde sortera i någonting. Hon bekräftade allt jag kände och lite till. Äntligen, efter månader av hopplöshet över att vården inte förstår att jag är en individ utanför min journal. 

Så vad gör jag nu? Ska jag gå två behandlingar parallellt? Ska jag välja en? Hur vet jag att jag väljer rätt i så fall? Ingen av dom har riktigt börjat än, det är fortfarande i stadiet där vi planerar hur vi ska lägga upp det och sorterar i problematik och mål. Ska jag vänta tills båda behandlingarna har börjat innan jag bestämmer mig? 

Jag känner mig tacksam över att jag kan välja på två behandlare jag so far gillar, men jag blir också frustrerad över att landstingsvården inte agerat förrän nu, när jag behövde söka upp ideell vård för att få känna en uns av framtidstro. Hade det verkligen behövt ta över ett halvår för teamet att prata med varandra när jag ändå var så tydlig i början med vad jag ville?

1/9 - 16

Nu har det gått några veckor sedan allt det där hände och jag tog mitt pick och pack och flyttade ut. Jag har hunnit landa lite i vardagen och försöker att ta dag för dag och ta in känslor, minnen och upplevelser succesivt. Jag har fått många sms från henne med lama försök till att be om ursäkt och visa sin ånger. Men jag har kapat banden helt, jag vill inte ha någonting med henne att göra. 

Jag har varit ute i en sommarstuga med sju andra i världens idyll där en kunde skymta vintergatan på himmeln på natten, där vi badade i saltvatten, spelade spel långt in på morgonen, hade långa och vettiga diskussioner, sov tillsammans i våningssängar, hade högläsning ur Bamse, lagade och åt middag tillsammans. Det var verkligen ett perfekt avslut på en turbulent och rakt igenom värdelös sommar. Men ingen idyll kan radera alla vardagliga symptom av diagnoserna jag bär som en tyngd över hela min kropp. Humörsvängningarna, ångesten, flashbacksen, mardrömmarna, rädslan, ledsenheten. Allt det där sitter kvar hela tiden, trots att omständigheterna runtom är bra på så många sätt, vilket gör att jag aldrig riktigt kan njuta fullt ut. Helgen var magisk för de flesta och jag hörde spontana uttryck som "jag älskar mitt liv" vilket mest kändes som ett slag i magen. För så har jag aldrig känt. Och vet inte om jag någonsin kommer känna. Det känns så jäva långt borta. Just nu bor jag med tre andra helt fantastiska personer och det är nog det bästa boendet jag någonsin haft, men det är också så otroligt påfrestande. Jag märker ännu tydligare hur mitt humör svänger heeela tiden nu när jag har andra att jämföra mig med och hur otroligt många triggers ett vardagligt samtal innehåller, varje dag, hela tiden. Jag har levt alldeles för länge i tystnad och vardagliga samtal och diskussioner har aldrig varit kopplat till hemma på samma sätt som nu för jag har alltid bott själv eller med människor jag inte pratat på ett sådant sätt med. Men det är väl sånt en lär sig och vi måste lära oss om varandra. Jag känner mig bara så jävla trasig hela tiden. 

Skolan har även börjat och den ledighet jag hade suktat efter under mina jobbveckor innehöll mest tårar och panik. När jag satte mig ner för att plugga inför första seminariet kände jag precis samma känsla som jag gjorde förra terminen. Hur prestationskraven och pressen aktiverade känslan av att vilja ge upp. Bara lägga mig i en gråtande hög och skita i allt, för inget kommer någonsin att bli bra. Så det ska bli spännande att se hur den här terminen artar sig. Det här är verkligen ett ämne jag vill läsa och jag vill inte behöva vara sjukskriven mer, men jag fruktar att det behövs.  

Upp