1/9 - 16

Nu har det gått några veckor sedan allt det där hände och jag tog mitt pick och pack och flyttade ut. Jag har hunnit landa lite i vardagen och försöker att ta dag för dag och ta in känslor, minnen och upplevelser succesivt. Jag har fått många sms från henne med lama försök till att be om ursäkt och visa sin ånger. Men jag har kapat banden helt, jag vill inte ha någonting med henne att göra. 

Jag har varit ute i en sommarstuga med sju andra i världens idyll där en kunde skymta vintergatan på himmeln på natten, där vi badade i saltvatten, spelade spel långt in på morgonen, hade långa och vettiga diskussioner, sov tillsammans i våningssängar, hade högläsning ur Bamse, lagade och åt middag tillsammans. Det var verkligen ett perfekt avslut på en turbulent och rakt igenom värdelös sommar. Men ingen idyll kan radera alla vardagliga symptom av diagnoserna jag bär som en tyngd över hela min kropp. Humörsvängningarna, ångesten, flashbacksen, mardrömmarna, rädslan, ledsenheten. Allt det där sitter kvar hela tiden, trots att omständigheterna runtom är bra på så många sätt, vilket gör att jag aldrig riktigt kan njuta fullt ut. Helgen var magisk för de flesta och jag hörde spontana uttryck som "jag älskar mitt liv" vilket mest kändes som ett slag i magen. För så har jag aldrig känt. Och vet inte om jag någonsin kommer känna. Det känns så jäva långt borta. Just nu bor jag med tre andra helt fantastiska personer och det är nog det bästa boendet jag någonsin haft, men det är också så otroligt påfrestande. Jag märker ännu tydligare hur mitt humör svänger heeela tiden nu när jag har andra att jämföra mig med och hur otroligt många triggers ett vardagligt samtal innehåller, varje dag, hela tiden. Jag har levt alldeles för länge i tystnad och vardagliga samtal och diskussioner har aldrig varit kopplat till hemma på samma sätt som nu för jag har alltid bott själv eller med människor jag inte pratat på ett sådant sätt med. Men det är väl sånt en lär sig och vi måste lära oss om varandra. Jag känner mig bara så jävla trasig hela tiden. 

Skolan har även börjat och den ledighet jag hade suktat efter under mina jobbveckor innehöll mest tårar och panik. När jag satte mig ner för att plugga inför första seminariet kände jag precis samma känsla som jag gjorde förra terminen. Hur prestationskraven och pressen aktiverade känslan av att vilja ge upp. Bara lägga mig i en gråtande hög och skita i allt, för inget kommer någonsin att bli bra. Så det ska bli spännande att se hur den här terminen artar sig. Det här är verkligen ett ämne jag vill läsa och jag vill inte behöva vara sjukskriven mer, men jag fruktar att det behövs.  

Nutid |
Upp