Skrivet 15/4 - 17

Jag går in med inställningen att inte förvänta mig någonting för jag vet att jag ändå kommer att bli besviken. Men det här trodde jag aldrig. Att min mamma skulle dra skämt om incest riktad till mig. Det spelar liksom ingen roll att jag åker hit med noll förväntningar och förhoppningar om något slags erkännande av mitt lidande och mina upplevelser för de går över mina gränser och tusen mil till varje gång. Det finns inga gränser i den här familjen. Skämta om allt. Gärna på andras bekostnad.

Ångesten river och skär med det är bara att bita ihop och hålla ut. Snart är jag hemma igen.


15/4 - 17

Känner en sån avgrundsdjup sorg inom mig som jag inte kan skaka av. Det är som ett bottenlöst hål som gör sig påmind genom en passiv ledsenhet och falska och lugnande leeden. Är i hemstaden över påskhelgen och ända sen jag berättade för mamma och mina syskon om vår gemensamma pappa så har allt gått utför. Jag känner mindre och mindre förtroende, känner ingen samhörighet, inget glädje inför att träffa dom. Enbart falsk artighet och ett inre ifrågasättande om jag verkligen älskar dom eller inte. Sorgen kommer från svek efter evek efter att bomben droppades. Dom har inte funnits vid min sida fastän jag vädjat på mina bara knän om deras stöd och förståelse. Allt jag ser är ryggtavlor och jag blir avfärdad som överkänslig och psykiskt störd när jag försöker hålla en dialog om vad som har hänt och hur jag önskar bli bemött. Ingenting. Bara tystnad. Vad som är kvar är ett stelt utbyte av artighetsfraser och en falsk önskan om att vi ska vara en kärleksfull och funktionell familj. Men det har vi aldrig varit. 

Jag skadas mer av att befinna mig i deras närvaro än vad jag gynnas av det. Jag överväger att bryta kontakten för ett tag, för jag mår så fruktansvärt dåligt av hur dom behandlat mig det senaste året. Det haglar elaka kommentarer, dom skriker på mig medan jag sitter och gråter hysteriskt efter att jag försökt få dom att förstå hur det känns att bli lämnad i den frukstansvärda sorgen. Men det är inte värt det, för jag får ingenting tillbaka. Bara total tystnad eller skrik. Pest eller kolera. Jag förlorar hur jag än gör. Är det värt det? Plåga mig igenom helger som dessa och telefonsamtal som får det att krypa under huden eller bryta helt? Jag har redan accepterat det faktum att jag inte har någon stöttande familj kvar. Allt jag har är tre personer jag delar efternamn med. Ingenting mer. Jag är lämnad helt ensam i det här. Och det är en en bottenlös sorg jag inte kan skaka av mig. 


8/4 - 17

Ångesten vägrar släppa. Den har satt sina klor i mig och vägrar släppa taget och sluta riva. Hemska minnen centreras inte längre kring nätterna utan även i vaket tillstånd ser jag dom rusa förbi och de lämnar rödmålade handavtryck efter sig så att jag ska minnas varenda liten millimeter av min kropp som blivit bestulen av någon annans beröring. Jag vågar inte sitta still för det innebär att jag kommer börja tänka. Så jag springer runt i lägenheten och städar ytor som inte ens behöver städas, gör ärenden på stan fastän jag är livrädd för alla människor som rör sig runt mig. Jag försöker plugga men kan inte hålla fokus för ens en minut. Jag är så spänd i axlar och nacke att jag inte kan somna för varenda position smärtar. Allt gör ont och jag känner mig redo att ge upp. Redo att inta den trygga platsen under täcket, avsäga mig min plats inom vården och låta någon annan få deala med sina problem för jag orkar inte mer. Orkar inte bearbeta, orkar inte tänka, känna, fundera, minnas. Vill bara inte. Det skulle nästan vara en lättnad om psykologen ger upp om mig nu, för då skulle jag slippa kämpa mer. Samtidigt är jag livrädd för att hon ska släppa mig nu, men det vore kanske inte så konstigt när jag reagerar såhär på en endaste fråga som jag inte ens kunde ge ett svar på. 
Upp