15/4 - 17

Känner en sån avgrundsdjup sorg inom mig som jag inte kan skaka av. Det är som ett bottenlöst hål som gör sig påmind genom en passiv ledsenhet och falska och lugnande leeden. Är i hemstaden över påskhelgen och ända sen jag berättade för mamma och mina syskon om vår gemensamma pappa så har allt gått utför. Jag känner mindre och mindre förtroende, känner ingen samhörighet, inget glädje inför att träffa dom. Enbart falsk artighet och ett inre ifrågasättande om jag verkligen älskar dom eller inte. Sorgen kommer från svek efter evek efter att bomben droppades. Dom har inte funnits vid min sida fastän jag vädjat på mina bara knän om deras stöd och förståelse. Allt jag ser är ryggtavlor och jag blir avfärdad som överkänslig och psykiskt störd när jag försöker hålla en dialog om vad som har hänt och hur jag önskar bli bemött. Ingenting. Bara tystnad. Vad som är kvar är ett stelt utbyte av artighetsfraser och en falsk önskan om att vi ska vara en kärleksfull och funktionell familj. Men det har vi aldrig varit. 

Jag skadas mer av att befinna mig i deras närvaro än vad jag gynnas av det. Jag överväger att bryta kontakten för ett tag, för jag mår så fruktansvärt dåligt av hur dom behandlat mig det senaste året. Det haglar elaka kommentarer, dom skriker på mig medan jag sitter och gråter hysteriskt efter att jag försökt få dom att förstå hur det känns att bli lämnad i den frukstansvärda sorgen. Men det är inte värt det, för jag får ingenting tillbaka. Bara total tystnad eller skrik. Pest eller kolera. Jag förlorar hur jag än gör. Är det värt det? Plåga mig igenom helger som dessa och telefonsamtal som får det att krypa under huden eller bryta helt? Jag har redan accepterat det faktum att jag inte har någon stöttande familj kvar. Allt jag har är tre personer jag delar efternamn med. Ingenting mer. Jag är lämnad helt ensam i det här. Och det är en en bottenlös sorg jag inte kan skaka av mig. 


Nutid |
#1 - - Maria:

Att bryta med sin egen familj kan vara jätte jobbigt. Men då man bara blir sårad om och om igen och mår dåligt i deras sällskap så är det ju inte snällt mot en själv att fortsätta umgås med dom.
Jag har slutat kontakta min pappa och där med har han slutat kontakta mig då jag bara blev ledsen utav den lilla kontakt vi hade, så nu förväntar jag mig inte något utav han, vilket gör att jag inte ständigt går och mår dåligt över att inte ha den far jag önskar.
Så hur du än gör så gör det som är bäst och snällast mot dig, du är den ende som du ska tänka på.

Svar: Jaa, det är ett väldigt svårt beslut att ta. Problemet är väl att jag redan har brutit med min så kallade "pappa" så om jag bryter med mamma också har jag liksom ingen blodsfamilj kvar alls, och bara det känns rätt sorgligt. Men jag vet ju också att jag bara mår dåligt av att träffa dom, så jag velar väldigt mycket.
rakryggade.blogg.se

Upp