8/4 - 17

Ångesten vägrar släppa. Den har satt sina klor i mig och vägrar släppa taget och sluta riva. Hemska minnen centreras inte längre kring nätterna utan även i vaket tillstånd ser jag dom rusa förbi och de lämnar rödmålade handavtryck efter sig så att jag ska minnas varenda liten millimeter av min kropp som blivit bestulen av någon annans beröring. Jag vågar inte sitta still för det innebär att jag kommer börja tänka. Så jag springer runt i lägenheten och städar ytor som inte ens behöver städas, gör ärenden på stan fastän jag är livrädd för alla människor som rör sig runt mig. Jag försöker plugga men kan inte hålla fokus för ens en minut. Jag är så spänd i axlar och nacke att jag inte kan somna för varenda position smärtar. Allt gör ont och jag känner mig redo att ge upp. Redo att inta den trygga platsen under täcket, avsäga mig min plats inom vården och låta någon annan få deala med sina problem för jag orkar inte mer. Orkar inte bearbeta, orkar inte tänka, känna, fundera, minnas. Vill bara inte. Det skulle nästan vara en lättnad om psykologen ger upp om mig nu, för då skulle jag slippa kämpa mer. Samtidigt är jag livrädd för att hon ska släppa mig nu, men det vore kanske inte så konstigt när jag reagerar såhär på en endaste fråga som jag inte ens kunde ge ett svar på. 
#1 - - Maria:

Din beskrivning av ditt mående är väldigt likt mitt eget, även fast jag inte har PTSD efter trauma så har jag vanföreställningar som ger enorm ångest med liknande rastlöshet som du beskriver.
I går hade jag en dag då jag sprang runt och gjorde en massa saker och fick inte ro förrän på kvällen av dubbel dos zyprexa.
Kämpa på, med hopp om att en dag kommer det kännas bättre.

Svar: Tråkigt att du känner igen dig, men ändå skönt att höra att en inte är ensam på något sätt. Jag har ingen vid-behovsmedicin jag kan ta till heller, får bara försöka stå ut och vänta ut ångesten vilket är väldigt påfrestande i sig. Tack detsamma, kämpa på!
rakryggade.blogg.se

Upp