jag dör hellre själv än att dela den här känslan

Det är härligt när kroppen hittar nya sätt att uttrycka svindlande ångest på. Igår fick jag en fråga av min psykolog som raserade hela min värld. En simpel fråga som hanterades som den frågan

- Vad gjorde han mot dig?

Flyktkänslan kom på en gång. Jag ville springa ut därifrån samtidigt som jag kände mig förlamad. Det är första gången jag känner mig otrygg i rummet med henne, första gången jag kände att jag verkligen behövde komma ut därifrån. 

Pass.

Vi avslutade samtalet tidigare än vanligt. Kanske märkte hon på mig hur det var tumult inuti, men hon sa ingenting. Jag sa tack vi ses nästa vecka, halvsprang därifrån och låste in mig på toaletten för att ta några djupa andetag innan jag orkade gå ut till bussen. Hela resan hem kämpade jag för att hålla tårarna borta och minnena suddiga. Men dom kom ändå. Minne efter minne återupplivades utan att jag hade någon som helst makt att stoppa det. Jag tittade ut genom bussfönstret men jag såg ingenting, enbart minnen som flashade förbi. När jag väl var hemma var hela kroppen i uppror. Jag har aldrig skakat så mycket som då. Kunde inte hålla någonting i händerna och blev rädd över min egen reaktion, det kändes som att jag tappade all koppling mellan huvud och kropp. Timmarna som följde varvades med total apati och känslan av att vara förlamad med utåtagerande panikångest i form av hyperventilering, hysterisk gråt, svårighet att sitta still och rivande på både hud och i hår. Jag kunde hela tiden känna hur en fullskalig panikattack ägde rum inuti kroppen men oförmögen att komma ut till den grad att jag låg helt blickstilla utan att ens kunna tänka en klar tanke. Sen plötsligt kom hyperventileringen som sedan gick över till förlamning igen. Om och om igen. I vad som kändes som en evighet. 

Idag har jag en obehaglig dissociativ känsla av att inte vara connectad med min kropp. Som att jag rör mig utan att jag vet om det. Jag glömmer bort vad jag gör och plötsligt befinner jag mig på en plats utan att jag egentligen varit medveten om att jag tog mig dit. Det skrämmer livet ur mig. Det är inte på samma nivå som det varit tidigare, men det är en så jävla obehaglig känsla. Som att jag inte har någon kontroll över mig själv. Vad som helst kan hända. En traumabehandling känns som en omöjlighet om jag reagerar såhär på en enda fråga utan att ens kunna ge ett svar. Det satte igång så mycket tankar och minnen att jag blir ofungerande, hur ska det då någonsin gå att prata om faktiska händelser? Jag hatar PTSD av hela mitt hjärta. Jag hatar att minsta lilla fråga kan trigga igång så mycket vidrigheter. Det känns omöjligt att någonsin kunna bearbeta det här. 


PTSD |
Upp