I have hardly slept since the day you left

Den 28 januari i år skrev jag att det känns som att mitt medlemskap i det här sammanhanget är villkorat och när som helst kan jag bli eliminerad. Jag önskar att det inte stämnde, men det var precis det som hände. Det jag fruktade mest. Det var dags för utröstning och givetvis var det min plats som försvann. Jag ströks ur protokollet, mitt namn suddades ut, min närvaro motades bort och den lilla platsen jag försvarade med mitt liv kastades överbord. Tryggheten trasades sönder och den solida marken jag stått på krossades sönder i små flisor som jag omöjligen kunde balansera på. Jag blev ostadig och tappade balansen. Yrseln kom inte enbart från den kemiska obalansen i kroppen, jag hade ingen stadig grund att vila mina trötta fötter på längre. 

Jag vet att jag kan bygga upp en egen stadig grund att stå på, även om det är isolerad och ensam. Jag vet att jag kan för jag har gjort det förut. Frågan är om jag vill, och främst om jag orkar. Jag hinner inte bearbeta det första innan det andra kastar sig över mig och bryter ner mig utan förvarning. Alla dessa år, all denna tragik. Ingen kraft, motivation eller ork kvar. Jag är tom och det finns inte längre några tårar kvar. Jag är uttorkad, det ekar inombords. Jag har liksom aldrig en självklar plats någonstans. Jag hänger på och placeras någonstans i periferin där min närvaro varken gör till eller från. Alltid villkorad. Alltid. 


Du är så bräcklig, det kommer att krossa dig

Det här är vad alla har sagt om mig
Håll dig borta från elden,
gå inte ute,
bär alltid mössa

klä in dig i wellpapp för du kommer skadas,
ge dig aldrig hän

du har så veka leder,
du kommer skrapa dina knän

Upp