7/12 - 17

Det är sprickor i huden. Ärren krackelerar som torkad jord och påminner mig om överlevnadsstrategier jag trodde jag lämnat bakom mig. Det är inte enbart spegelbilden som påminner mig om en svunnen tid utan även tankarna som är ovanligt högljudda och ska jag vara krass vet jag inte riktigt hur det är att leva utan självskadeimpulserna och självmordstankarna. Skillnaden är väl att det inte ännu är planer och jag hoppas att det så förblir. 

Vi fastlåsta i ännu en ohanterlig situation. Det hände igen. Våra liv stannar upp för att ta hand om någon annan. Hennes sorg blir plötsligt våran att deala med och allt annat sätts på paus. Fastän vi lovade varandra att det inte skulle bli så sitter vi här igen. Med frustrerande viskningar talar vi med varandra om hur ohållbart det är. Min obefintliga gränssättning unyttjas ännu en gång och jag försöker desperat säga ifrån genom att ta avstånd för det verbala når aldrig riktigt fram när mina behov ännu en gång bortprioriteras. Både av mig själv och av er. 

Att exponeras i behandlingform känns ungefär som att köra rysk roulette med mitt eget liv. Det kan gå åt helvete men det kan också bli mycket bättre. Sist gick det åt helvete. Jag dissocierade, pulsen slog dubbelt så fort och jag kunde inte hålla fokus på det jag pratade om. Blicken flackade, meningarna blev ofullständiga. Men psykologen märkte det och vi bytte taktik. Ändå lämnade jag rummet med en ångestnivå på sjuttio av hundra. Och fastän jag har hög ångest varje dag så känner jag mig emotionellt avstängd. Jag har inte gråtit på två månader, jag reagerar inte när det dras våldtäktsskämt, kan inte riktigt ta in vad som händer eller vad som sägs. Kanske för att det har varit så många negativa händelser som överlappat varandra så att kroppen stängde ner det emotionella systemet för att den helt enkelt inte klarade av mer. Men det gör mig orolig, för jag vet inte vad jag ska göra åt det. Tidigare gick jag runt i det här tillståndet i vad som kändes som en evighet och jag grät inte på flera år. Det var på något sätt en vinst att åter få kontakt med känslorna för att kunna reda ut vad de bottnade i. Nu är jag rädd att jag är tillbaka där och jag är helt handfallen inför hur jags ka lösa det. 

Jag blev dumpad
Mamma fick cancer
Jag påbörjade en exponeringsbehandling
Anmälan mot min förra roomie sattes igång och jag var på förhör hos polisen
Mardrömmarna har varit extremt intensiva
Den nya inneboende tog stormsteg över våra gränser
Skolan är extremt intensiv och jag har klasskompisar som diskuterar pedofili som en sexualitet

Allt inom loppet av tre månader. Kanske inte så konstigt att kroppen säger ifrån?

Upp