En gång var du min stad, nu finns ingenting av mig kvar

Jag skulle ju kunna ta egna initiativ istället för att gå och vänta på att någon ska kunna förstå mina outtalade behov. Men jag är alldeles för feg, alldeles för rädd för avvisning. Vågar inte sätta gränser eller använda mig av det oöverkomligt stora ordet nej för min borderline skriker att då blir du övergiven och lämnad. På så vis är det nog ändå enklare att bara glida med och låta andra bryta ens regler och gränser för då är det iallafall ingen som ifrågasätter eller tänker att de är better off without. Det känns som att mitt medlemskap i det här sammanhanget är villkorat och när som helst kan jag bli eliminerad. Snart händer det. Det blir ö-råd och jag är den absolut första som ryker. Nog för att jag alltid har varit bra på sport men jag är aldrig den som väljs ut först eller den som blir särskilt långvarig i laget. Snart ryker jag ur det här sammanhanget också och det som gör ondast i det hela är att jag aldrig har känt mig så hemma som just här. 

27/1 - 17

Ångesten är kroppslig på ett sätt som är ohanterbart. Jag får klaustrofobi i kroppen och ingen får röra mig. Inte ens en tröstande hand på min rygg under panikångesten. Jag vet att du också mår dåligt av mitt avståndstagande, men jag klarar inte av närheten. Så jag stänger in mig i badrummet och försöker att tvätta bort känslan. När jag är klar låter jag duschen stå på för att ingen ska höra mig och jag sätter mig på badkarskanten och gråter. Jag ser mig själv i spegeln i ögonvrån och gråter ännu mer över min sorgliga existens. Jag kan känna deras händer på min kropp och minnesluckorna från gruppvåldtäkten är både a blessing and a curse. Jag försöker febrilt att fylla i luckorna med potentiella händelser samtidigt som jag verkligen inte vill minnas. Men jag känner ändå den brännande känslan mellan benen och deras smutsiga händer på min däckade och drogade kropp.

Den här händelsen får aldrig något utrymme. Ingen psykolog eller terapeut under mina tretton år inom vården har velat prata om det här för vad finns det att säga? Jag minns ju så lite. Händelsen skuggas av det faktum att min pappa förgrep sig på mig under så många år. Jag klarar inte av att hantera båda. Så jag låter det ligga djupt begravet och därför blir det ännu mer smärtsamt när det väl gör sig påmint, för jag vet inte hur jag ska hantera det.

Hela livet är en enda stor krishantering och jag vet inte hur länge jag förväntas orka. 

Upp