27/1 - 17

Ångesten är kroppslig på ett sätt som är ohanterbart. Jag får klaustrofobi i kroppen och ingen får röra mig. Inte ens en tröstande hand på min rygg under panikångesten. Jag vet att du också mår dåligt av mitt avståndstagande, men jag klarar inte av närheten. Så jag stänger in mig i badrummet och försöker att tvätta bort känslan. När jag är klar låter jag duschen stå på för att ingen ska höra mig och jag sätter mig på badkarskanten och gråter. Jag ser mig själv i spegeln i ögonvrån och gråter ännu mer över min sorgliga existens. Jag kan känna deras händer på min kropp och minnesluckorna från gruppvåldtäkten är både a blessing and a curse. Jag försöker febrilt att fylla i luckorna med potentiella händelser samtidigt som jag verkligen inte vill minnas. Men jag känner ändå den brännande känslan mellan benen och deras smutsiga händer på min däckade och drogade kropp.

Den här händelsen får aldrig något utrymme. Ingen psykolog eller terapeut under mina tretton år inom vården har velat prata om det här för vad finns det att säga? Jag minns ju så lite. Händelsen skuggas av det faktum att min pappa förgrep sig på mig under så många år. Jag klarar inte av att hantera båda. Så jag låter det ligga djupt begravet och därför blir det ännu mer smärtsamt när det väl gör sig påmint, för jag vet inte hur jag ska hantera det.

Hela livet är en enda stor krishantering och jag vet inte hur länge jag förväntas orka. 

#1 - - glominteattandas:

Det finns ingenting jag kan skriva som jag tror på riktigt tröstar dig. Men jag läser och finns här <3

Svar: Det gör jättemycket bara att veta att du finns <3
rakryggade.blogg.se

Upp