En gång var du min stad, nu finns ingenting av mig kvar

Jag skulle ju kunna ta egna initiativ istället för att gå och vänta på att någon ska kunna förstå mina outtalade behov. Men jag är alldeles för feg, alldeles för rädd för avvisning. Vågar inte sätta gränser eller använda mig av det oöverkomligt stora ordet nej för min borderline skriker att då blir du övergiven och lämnad. På så vis är det nog ändå enklare att bara glida med och låta andra bryta ens regler och gränser för då är det iallafall ingen som ifrågasätter eller tänker att de är better off without. Det känns som att mitt medlemskap i det här sammanhanget är villkorat och när som helst kan jag bli eliminerad. Snart händer det. Det blir ö-råd och jag är den absolut första som ryker. Nog för att jag alltid har varit bra på sport men jag är aldrig den som väljs ut först eller den som blir särskilt långvarig i laget. Snart ryker jag ur det här sammanhanget också och det som gör ondast i det hela är att jag aldrig har känt mig så hemma som just här. 
Upp