11/7 - 17

Jag sitter i badkaret och låter den varma strålen rinna längs med ryggen. Jag orkar inte bry mig om grundvattensbristen just nu utan hoppas istället att ångesten ska följa med vattnet ner i avloppet. Ögonen är så svullna att det ser ut som att jag blivit slagen efter gårdagens väldigt intensiva panikångestattack. En sån stark attack har jag inte haft på flera år, knappt någonsin. Huvudet värker efter dunkandet i tegelväggen när jag satt på balkonggolvet och kippade efter andan. Alla rörelser är långsamma för kroppen orkar ingenting annat. Precis allt är en kraftansträngning och jag är helt förstörd både psykiskt och fysiskt. Jag blir så rädd över att panikattackerna blir mer frekventa, mer intenisva och allt oftare gör jag mig själv illa under tiden, utan att egentligen vara medveten om vad jag gör. Det skrämmer mig så himla mycket. 

Min psykolog har bekräftat att jag förmodligen är deprimerad just nu och även om det var det jag misstäkte så är det så svårt att acceptera. Att jag alltid hamnar här tillslut. Jag kan få ha några månader när det känns lite bättre, men sen är jag tillbaka i helvetesspiralen som går ut på att konstant slåss mot depressionen och allt som tillkommer. Jag vill så himla lite vara tillbaka på ruta ett igen. Det dränerar mig helt för det har pågått i alla år, om och om igen. Nu försöker jag desperat få tag i en läkartid för att justera mediciner eller eventuellt byta ut någon helt, och förhoppningsvis få något vid-behov tillägg. Jag känner mig verkligen desperat, jag är villig att ta till vad som helst så länge det slutar innan jag berövats på den lilla livslusten jag har kvar. 


Nutid |
Upp