5/7 - 17

Min nuvarande psykolog har tidigare pratat om att hon inte tror att jag uppfyller kriterierna för borderline längre. Hon tvivlar också på om jag någonsin haft det, med resonemanget att jag som tonåring var svårdiagnostiserad eftersom jag var/är grovt traumatiserad och dessutom led av selektiv mutism vilket gjorde att jag inte pratade. Vissa gånger sa jag inte ett ord under psykologsamtalen. Kanske satte de en diagnos för att jag skulle få någon hjälp, eftersom DBT kräver en diagnos. Eller så drog de slutsatser genom att jag var en ung "tjej" om självskadade och försökte ta livet av sig. Jag vet inte, och egentligen spelar det inte så stor roll. Vad jag vet är att jag internaliserat alla borderlinesymptom och tänkt att jag är en borderlineperson. Trots att jag aldrig varit en klassisk borderline (enligt diagnoskriterierna) så har jag bara tänkt att jag är inåtvänd istället för utåtagerade. Jag har tagit åt mig symptomen som om de var en del av mig, intalat mig själv att jag är personlighetsstörd. 

Men det känns irrelevant nu. För igår gjorde jag en ny utredning och diagnosen är nu struken!!!! Det står inte längre att jag har borderline i min journal?!!! Jag har fortfarande inte kunnat ta in det riktigt, men jag känner mig så himla lättad. Det känns som en vinst, som att alla strider faktiskt gett resultat. Det kanske faktiskt blir bättre ändå? Trots att psykologen också konstaterade att jag är deprimerad så tänker jag välja att glädjas åt det här nu. 

Jag tänker på alla fördomar jag mött pga diagnosen. På överläkaren på psyk som var en sån jävla översittare som slängde ur sig dianosen efter att ha träffat mig två gånger utan att jag yttrat ett ord. På alla läkare som har avfärdat mig som överdramatisk när jag kommer med fysiska symptom enbart för att det står borderline i mina papper. På alla samtal jag har genomlidit där folk hävdat att de inte ens skulle våga vistas i samma rum med en person med borderline eftersom de är så manipulerande och rent av farliga. På mamma som sa att det bara är psykopater som har borderline när jag berättade om diagnosen. FUCK U! Efter sex år med diagnosen som känts som ett brännmärken i pannan som alla kunde se så är jag äntligen fri och jag känner mig så jävla lättad. 

Jag behövde verkligen det här nu. 


#1 - - Veronika:

👍

#2 - - Maria:

Har också varit feldiagnostiserad med Borderline och det är en stämpel som är svårt att bli av med även fast det är borttagen ur journalen.
Min psykolog sa från början att jag inte var en typisk borderline person, men pga av att jag också självskadade och gjorde upprepade självmordsförsök så fick den diagnosen.

Vad skönt att du blivit av med diagnosen då den var fel, hoppas att du slipper dåligt bemötande framöver.

Svar: Så konstigt att de sätter en diagnos på någon bara för att de självskadar och har gjort sucidförsök? Misstänker att det var så i mitt fall också. Även om det i mitt fall var bra att jag fick hjälp i samma veva så borde de inte sätta diagnoser så lätt, för precis osm du säger är det en så svår stämpel att bli av med. Tack detsamma!
rakryggade.blogg.se

Upp