8/7 - 17

Det finns ingenting fint, romantiskt eller styrkande i situationer där det är svårt att andas och jag drar efter andan varannan minut för att ångesten är så påtaglig att andnigen enbart blir ytlig och lungorna kräver mer. Det finns inget stärkande i att varenda rolig aktivitet jag försöker ta mig an är kantad av ångest så att allt det där roliga bara blir ett oöverkomligt projekt. Tårarna, panikångesten och de höga och bedjande orden efter hjälp ryms inte inom någon positiv kategori över huvud taget. Jag skulle göra vad som helst för att få det här att sluta. 

Jag fick glädjas ett halvt dygn åt att det kändes som att jag tog mig framåt innan paniken och depressionen tryckte ner mig i hopplösheten igen. Fan vad jag försöker och fan vad det aldrig är tillräckligt. Jag förstör det roliga, tar bort glädjen och får positiva situationer att resultera i tårar och bråk. Men fan vad jag försöker. Och ändå blir det bara fel åter igen. Jag upplever inte att jag har en självklar plats någonstans, för jag känner mig alltid malplacerad och fel. The mood killer, den som inte klarar av att vara positiv i situationer där de krävs fastän vi tagit oss an det uppdraget tillsammans - att försöka vara positiva för att ge livet en lite mer hanterlig touch. Jag tvivlar på min närvaro helt och hållet, förstår inte vitsen med att lämna lägenheten och förstår inte vad mitt sällskap någonsin skulle kunna bidra med utöver sorg och frustration. Det är vad jag är byggd av: sorg och frustration. 

Jag skulle göra vad som helst för att få det här att sluta. 


Nutid |
#1 - - glominteattandas:

Fortsätt kämpa <3
Så banala ord, men hittar inga andra.
Kram!

Svar: Tack <3
rakryggade.blogg.se

Upp