igår och idag

Jag känner mig så patetisk när jag smyger ut ur lägenheten 03:15 för att ingen av mina sambos ska höra, åker hissen till bottenvåningen och hulkgråter på innergården med en cigg i handen. Jag vet inget annat sätt att hantera det på. Så jag röker två stycken på rad för att sedan smyga tillbaka in i lägenheten, tvätta ansiktet med kallt vatten för att svullnaden på ögonlocken ska lägga sig. Jag hatar att vara i mitt eget sällskap för det finns inget stopp på tankarna, men jag står inte heller ut att vara kring andra.

Jag är mer patetisk när jag morgonen efter packar min väska och går så snabbt benen bär bort från lägenheten. Solen skiner men jag kunde inte bry mig mindre. Sätter mig i skuggan av ett träd med musik i öronen och bara sitter. Påstår att jag bara ska "samla tankarna" men egentligen vill jag bara fly. Men jag kommer aldrig bort, för minnena är alltid med mig. Jag vet att det är elakt och destruktivt att dra mig undan, men jag vet inte vad jag annars ska göra när jag är så fruktansvärt övertygad om att ni har det roligare, bättre och mer kärleksfullt utan mig och era gemensamma skratt och omfamningar blir som ännu ett bevis på hur ensam jag är. Jag vet att jag borde ty mig till er och berätta vad som tynger mig men jag är på havets botten och ni vid ytan, jag kan omöjligen nå. Så det här blir enda lösningen för att undkomma ännu en panikångestattack. Men det fungerar inte, jag undkommer inte ångesten hur långt jag än går. Så det slutar med att jag sjunker in i ännu ett bottenlöst hål. Min kropp är totalt passiv och jag kan inte röra mig, samtidigt känner jag en fullskalig panikångestattack inom mig. Men jag kan inte förmå att släppa ut det. Jag är helt oförmögen. Jag försöker prata men får enbart fram några stammande bokstäver. Tills det brister och paniken sipprar ut genom varje por. Jag skriker. Det skriker i mig. Alla framgångar känns totalt onödiga - för jag hamnar ändå alltid här igen. 

Det är så mycket i min historia som tar tag i mig och totalt brottar ner mig till marken. Binder fast mig så jag är oförmögen att röra mig. Det är så mycket att inte ens våldtäkter ryms att prata om, det får inte plats. Varken i tankeverksamheten eller i terapirum. Istället blir det kroppsligt och jag vägrar beröring, står inte ut vid åsynen av mig själv och bara att duscha är ett projekt fyllt av har skam och äckel.

Efter att ha skurat köket kliniskt rent tills jag fick russinfingrar och dammsugit hela lägenheten känns det iallafall inte lika äckligt utanpå som inuti.

Upp