30/6 - 17

Det finns inga metaforer för hur det känns, jag vet inte hur jag ska beskriva det för att skapa en bild av hur avgrundsdjup sorgen är. Hur självmordstankar och självskadeimpulser alltid är närvarande och att jag har glömt hur genuin glädje känns. Det är en främmande känsla som börjar skrämma mig mer och mer, dels för att den känns så långt borta och för att jag inte vet hur den känns längre. Saknar att skratta tills jag får ont i magen och samtidigt gör det mig rädd bara att tänka på det. 

Livet är långt ifrån som jag vill ha det. Det präglas av sorg, ångest, ilska, bråk, panikattacker och tårar. Jag går runt i en grå värld täckt av en dimma som jag inte kan ta mig ur. Det är bara för mycket. För många ångestmoment som blir till ett enda stort åskmoln som jag inte ens vågar titta på i ögonvrån. Allt är bara överväldigande och inga listor i världen kan hjälpa, ingen tankeverksamhet om för- och nackdelar, ingen flykt eller konfrontation. Jag är liksom fast i det här. För hela mitt liv har varit såhär och jag är ingenting annat än sjukdomssymptom längre. Jag vill vara en person, ha en personlighet, inte bara vara en kontur av triggers, ångest, tragik, trauma och sorg. Men vad har jag för val? 

Vad jag har försökt intala mig är kärlek blir ifrågasatt från omgivningen och jag tvivlar. På precis allt, men speciellt på mig själv. Litar inte på mina upplevelser överhuvudtaget. Känner mig totalt värdelös som person, sådär intensivt att det får benen att vika sig och ångesten sätter sig som en stenhård knut i bröstet och hjärtat slår dubbelt så snabbt. Jag kan inte se någon anlending till varför någon skulle vilja visats i min närhet, älska mig eller ens ha med mig att göra. Försöker koppla på logiken men jag kan inte övertyga mig själv. Det enda självklara är att det är mig det är fel på, att jag faktiskt är en total waste of space. Alla tecken tyder på det. 

Hela livet är ett enda stort trauma och jag vet inte hur jag ska orka kämpa mer när allt jag byggt upp hela tiden fallerar. När jag alltid kommer tillbaka hit, till den värdelösa panikartade becksvarta depressionen. 

Jag kan inte beskriva hur fruktansvärt ont det gör. 

12/6 - 17

Ingenting känns bra och allting skaver. Jag går i tankarna om att jag kanske hamnat i en depression igen. Jag var på vårdcentralen för att kolla upp mina värden då symptomen är kronisk trötthet, oavsett hur mycket eller lite jag sover. Mitt närminne börjar fallera helt och jag glömmer saker vi precis pratat om, upprepar mig och minns inte ens de stora detaljerna längre. Jag är yr och kan inte koncentrera mig i vardagssamtalen för att jag är så fruktansvärt trött. Medan jag satt på britsen och läkaren undersökte mitt hjärta och mina lungor såg jag att han hade sidan om depression på vårdguiden uppe, och jag kan inte riktigt släppa det. Det är så många omständigheter somm har förändrats kring mig det senaste året så en depression nu kanske inte ter sig på samma sätt som den gjorde för några år sedan när jag var helt ensam. Jag tar mig liksom upp ur sängen på morgonen och gör det jag ska, men ingenting känns längre roligt och skratten är alltid präglade av ångest. Det skaver precis hela tiden och jag minns inte när jag var glad på riktigt senast. Jag känner mig dessutom så fruktansvärt mycket mer osäker än för några månader sedan. Tänker att varje gång mina vänner pratar utan mig så talar de illa om mig, att de egentligen hatar mig och att kärleken börjar sina. Känner att jag säger fel saker, gör fel saker och att bara min närvaro skapar irritation. 

Min psykolog har inte hört av sig på tre veckor nu. Jag har varit där en gång och ringt en gång för att försöka få kontakt med henne, men ingenting händer. Jag kan inte undvik att tänka att det är något personligt, att hon tröttnat och gett upp om mig. I receptionen sa de att hon jobbat under hela tiden så jag kan inte förstå varför hon inte hör av sig om det inte skulle handla om något personligt angående mig som patient. Jag ljög om en detalj sist jag var där och hade så fruktansvärt mycket ångest över det när jag gick därifrån att jag var fullt bestämt på att erkänna den undanhållna sanningen nästa gång. Förstod hon att jag ljög och därför straffar mig såhär? Eller är hon bara trött på patienter som sabbar för sig själva genom att inte lägga ut hela sanningen? Jag vet inte, men jag funderar på om jag någonsin kommer kunna lite på henne igen, för det känns som att hon har svikit mig. Äntligen hittade jag en psykolog som faktiskt lyssnade på mina behov och det kändes som att jag sakta men säkert tog mig framåt. Jag orkar inte byta psykolog och börja om från noll. Inte igen. Men hon har också mage att hävda att jag är vårdskadad och samtidigt lämna mig helt i sticket. Tack för det. 

Jag vet inte vad jag ska göra. 


3/6 - 17

Jag läser Elaine Eksvärds bok och allt som går att känna känns i mig. Jag äcklas, känner igen mig, förundras över hennes styrka och undrar om jag någonsin kommer att hamna där. Jag tvivlar. Tror inte att jag någonsin kommer kunna prata om händelserna utan katastrofal diassociation och panikångest som följd. Bara ordet 'pappa' är en trigger. Jag blir inspirerad över hennes mod och går i tankar på att anmäla. Väger för- och nackdelar. Fördelarna är fler men nackdelarna väger tyngre. Jag vet inte hur lång preskriptionstiden är i såna här fall. Orkar inte ta reda på det. Orkar inte skriva in orden i googles sökfält. Det är bara för mycket och jag har fortfarande inte kunnat släppa tanken om att jag överdriver eller till och med hittar på. Det finns så många psykiska bevis på att allt jag minns är sant men det är ändå den konstanta skammen om att jag förstorar allt till orimliga proportioner som jag återkommer till.

Samtidigt har jag börjar arbeta på förskola och blir livrädd och så pass orolig att kroppen ofrivilligt rycker när den lilla tvååriga flickan under åtta timmar upprepar "pappa hämtar idag" som ett mantra. Är hon exalterad eller rädd? Är det bara ett ovanligt fenomen eller är det nu hon försöker kommunicera med oss andra oförstående och naiva vuxna? Allt känns så tragiskt och skrämmande. 

Och psykologen dök inte upp på vårat förra möte och hon har inte ringt upp mig fastän hon haft fyra dagar på sig. Känner mig så sviken och lämnad och bortprioriterad. 

Upp