30/6 - 17

Det finns inga metaforer för hur det känns, jag vet inte hur jag ska beskriva det för att skapa en bild av hur avgrundsdjup sorgen är. Hur självmordstankar och självskadeimpulser alltid är närvarande och att jag har glömt hur genuin glädje känns. Det är en främmande känsla som börjar skrämma mig mer och mer, dels för att den känns så långt borta och för att jag inte vet hur den känns längre. Saknar att skratta tills jag får ont i magen och samtidigt gör det mig rädd bara att tänka på det. 

Livet är långt ifrån som jag vill ha det. Det präglas av sorg, ångest, ilska, bråk, panikattacker och tårar. Jag går runt i en grå värld täckt av en dimma som jag inte kan ta mig ur. Det är bara för mycket. För många ångestmoment som blir till ett enda stort åskmoln som jag inte ens vågar titta på i ögonvrån. Allt är bara överväldigande och inga listor i världen kan hjälpa, ingen tankeverksamhet om för- och nackdelar, ingen flykt eller konfrontation. Jag är liksom fast i det här. För hela mitt liv har varit såhär och jag är ingenting annat än sjukdomssymptom längre. Jag vill vara en person, ha en personlighet, inte bara vara en kontur av triggers, ångest, tragik, trauma och sorg. Men vad har jag för val? 

Vad jag har försökt intala mig är kärlek blir ifrågasatt från omgivningen och jag tvivlar. På precis allt, men speciellt på mig själv. Litar inte på mina upplevelser överhuvudtaget. Känner mig totalt värdelös som person, sådär intensivt att det får benen att vika sig och ångesten sätter sig som en stenhård knut i bröstet och hjärtat slår dubbelt så snabbt. Jag kan inte se någon anlending till varför någon skulle vilja visats i min närhet, älska mig eller ens ha med mig att göra. Försöker koppla på logiken men jag kan inte övertyga mig själv. Det enda självklara är att det är mig det är fel på, att jag faktiskt är en total waste of space. Alla tecken tyder på det. 

Hela livet är ett enda stort trauma och jag vet inte hur jag ska orka kämpa mer när allt jag byggt upp hela tiden fallerar. När jag alltid kommer tillbaka hit, till den värdelösa panikartade becksvarta depressionen. 

Jag kan inte beskriva hur fruktansvärt ont det gör. 

Nutid |
Upp