3/6 - 17

Jag läser Elaine Eksvärds bok och allt som går att känna känns i mig. Jag äcklas, känner igen mig, förundras över hennes styrka och undrar om jag någonsin kommer att hamna där. Jag tvivlar. Tror inte att jag någonsin kommer kunna prata om händelserna utan katastrofal diassociation och panikångest som följd. Bara ordet 'pappa' är en trigger. Jag blir inspirerad över hennes mod och går i tankar på att anmäla. Väger för- och nackdelar. Fördelarna är fler men nackdelarna väger tyngre. Jag vet inte hur lång preskriptionstiden är i såna här fall. Orkar inte ta reda på det. Orkar inte skriva in orden i googles sökfält. Det är bara för mycket och jag har fortfarande inte kunnat släppa tanken om att jag överdriver eller till och med hittar på. Det finns så många psykiska bevis på att allt jag minns är sant men det är ändå den konstanta skammen om att jag förstorar allt till orimliga proportioner som jag återkommer till.

Samtidigt har jag börjar arbeta på förskola och blir livrädd och så pass orolig att kroppen ofrivilligt rycker när den lilla tvååriga flickan under åtta timmar upprepar "pappa hämtar idag" som ett mantra. Är hon exalterad eller rädd? Är det bara ett ovanligt fenomen eller är det nu hon försöker kommunicera med oss andra oförstående och naiva vuxna? Allt känns så tragiskt och skrämmande. 

Och psykologen dök inte upp på vårat förra möte och hon har inte ringt upp mig fastän hon haft fyra dagar på sig. Känner mig så sviken och lämnad och bortprioriterad. 

Nutid |
Upp