23/3 - 17

Det står en grupp utanför mottagningen och röker. En hop unga vuxna som försökte lugna nerverna innan de ska slå sig ner i fåtöljerna och bli bedömda av den utbildade professionaliteten. Innan de slussas runt mellan institutioner, mellan nya ansikten, nya bedömningar och nya fåtöljer att våndas i. En måste gå igenom ett visst antal anteckningsblock, näsdukar och lutande huvuden innan en får den rätta hjälpen. Jag är vårdskadad säger du. Ännu ett övergrepp. Denna gång av vården i behandlingsform. Jag skulle inte behövt genomgå det där och det förföljer mig fortfarande och försvårar den nuvarande vården som äntligen lyssnar på min historia. Jag måste ta mig igenom traumat som orsakades av behandlingen innan jag kan få ut någonting av den nuvarande vården. Ännu ett steg som försvårar för mig. 

Jag är så fruktansvärt rädd för att det ska bli värre genom att prata om det, att jag ska falla ner i helvetesgapet av självskador och förlamande ångest som inte går över utan lämnar mig i en passiv tårdrypande vattenpöl som vrider och vänder sig i kallsvetten från de fruktansvärda mardrömmarna.

Vården begick övergrepp på dig.


16/3 - 17

Idag är jag två år självskadefri!!!!!

Två hela år sedan jag senast tog upp ett rakblad, två år sedan jag gjorde slut med ny ärrvävnad och blodiga lakan. Två år av en konstant kamp men också så jävla mycket styrka. Jag är inte helt fri från impulser men ju mer tiden går desto längre bort känns alternativet. Jag vill aldrig hamna där igen. Jag pratade med psykologen om det igår, hur rädd jag är för att falla tillbaka i helvetesträsket. Men det finns faktiskt ingenting som talar för att jag skulle hamna där igen, för viljan är så himla mycket starkare. 

Så ett fuck you till överläkaren på psyk som kallade mig för en kroniker som aldrig skulle bli fri, ett fuck you till psykogerna som hävdade att återfall var ett faktum snarare än en risk. Ett fuck you till alla som inte trodde att jag skulle klara det på egen hand - för det gjorde jag. Så fort jag slog mig fri från vårdens helvetesbojor fick jag en ny slags styrka där jag ville bevisa för mig själv att jag kan klara det på egen hand. Och det gjorde jag. Två år senare och jag är så jävla stolt över mig själv. Ett fuck you till alla som stirrar på min kropp, till alla som skrattar, till mamma som aldrig agerade utan snarare skällde. Ett fuck you till alla er. Jag är fri till slut. 

Elva år fast i rakbladens makt, två år fri. 


du urholkar ditt eget värde

Att vara anpassningsbar har varit en överlevnadsstrategi. Genom att anpassa mig har det gått smidigast. Jag har sluppit konsekvenser i form av skuldbeläggande, kritik och skäll. Hos M har jag varit anpassningsbar för min lilla barnhjärna har inte kunnat greppa vad som hänt. Alla mina relationer har präglats av det här. Jag offrar mig alltid först, tar det sämsta alternativet för att andra ska slippa. Gör allt i min makt för att göra det bekvämt för andra så att de ska tycka om mig, jag kan inte tro på att de skulle tycka om mig om jag ställde krav. Det innebär att jag är lätt att köra över, det är lätt att gå över mina gränser - för jag har inga. Jag har aldrig fått lära mig att sätta upp gränser vilket har resulterat i att jag inte vet vad jag vill, verbalt inte kan uttrycka vad som känns okej eller inte och inte haft chansen att utforma något slags jag. Jag har ingen aning om vem jag är. 

"Du urholkar ditt eget värde" sa psykologen till mig men jag kan ändå inte riktigt förstå för jag erkänner mig aldrig besitta något värde från början. Vi övar på gränssättning för att ens kunna närma oss allt det där fruktansvärda som jag aldrig riktigt pratat om. Jag måste kunna sätta gränser innan hon vågar fråga för det är så lätt att kliva över min osynliga och fragila mur vilket får mig att bräckas inifrån. Men det är svårt att sätta upp gränser när jag inte ens vet vilka det är, när jag inte kan känna vad som är okej eller inte. Hur lär en sig det? Varför har jag aldrig fått lära mig det själv? Varför har hela mitt liv präglats av att människor tagit för sig av mig utan att fråga? Jag är allmän egendom, varsågoda ta för er. 
Upp