13/3 - 17

Mardrömmarna är så detaljrika. Jag kan se varenda linje i ditt ansikte, jag känner din lukt och ditt hånflin etsar sig fast på mina näthinnor flera timmar efter att jag vaknat. Det är svårt att urskilja verkligheten när den sömndruckna paniken dränks i stilla tårar och känslan tar över hela kroppen med trummande hjärtslag skakande fingrar och andningen som om jag sprungit ett maraton. Det är svårt att urskilja verkligheten när mardrömsscenariot faktiskt har hänt. 

Jag är så fruktansvärt jävla rädd hela tiden. Jag har gjort upp planer för om du (ni) skulle stå utanför min port och varje gång jag får ett brev eller en avi utan avsändare spritter nervositeten i bröstet och blicken flackar efter potentiella flyktvägar. Varje gång jag får ett sms om att vi måste prata tror jag att jag ska få nyheten att nu är han på plats i din stad. Den stad där jag lyckades lämna alla tragiska barndomsår bakom mig, om än bara för en månad eller två. Men du är högst närvarande här också. För jag ser dig precis överallt, hela tiden. Din lukt, dina händer, din gråspräckta hårfärg, sin röst, precis allt med din existens. Programmen på TV påminner mig, musiken du lyssnade på, kläderna jag fått. Jag kommer aldrig undan och det känns så fruktansvärt intensivt och tragiskt som om jag aldrig kommer att bli fri från ditt jävulsgrepp som trasat sönder mig inifrån och ut. 

Är det ens möjligt att bli fri från symptomen efter åratal av gränsöverskridande barndsomberövande skuldbeläggande övergrepp? Hur går det till? Hur ska jag lära mig hälsosamma strategier när hela mitt liv har gått ut på att enbart hålla mig över ytan med läpparna förseglade och en kropp som bara velat krympa krympa krympa till ett tomt avgrundshål? 
Nutid |
Upp