23/3 - 17

Det står en grupp utanför mottagningen och röker. En hop unga vuxna som försökte lugna nerverna innan de ska slå sig ner i fåtöljerna och bli bedömda av den utbildade professionaliteten. Innan de slussas runt mellan institutioner, mellan nya ansikten, nya bedömningar och nya fåtöljer att våndas i. En måste gå igenom ett visst antal anteckningsblock, näsdukar och lutande huvuden innan en får den rätta hjälpen. Jag är vårdskadad säger du. Ännu ett övergrepp. Denna gång av vården i behandlingsform. Jag skulle inte behövt genomgå det där och det förföljer mig fortfarande och försvårar den nuvarande vården som äntligen lyssnar på min historia. Jag måste ta mig igenom traumat som orsakades av behandlingen innan jag kan få ut någonting av den nuvarande vården. Ännu ett steg som försvårar för mig. 

Jag är så fruktansvärt rädd för att det ska bli värre genom att prata om det, att jag ska falla ner i helvetesgapet av självskador och förlamande ångest som inte går över utan lämnar mig i en passiv tårdrypande vattenpöl som vrider och vänder sig i kallsvetten från de fruktansvärda mardrömmarna.

Vården begick övergrepp på dig.


Nutid |
Upp