du urholkar ditt eget värde

Att vara anpassningsbar har varit en överlevnadsstrategi. Genom att anpassa mig har det gått smidigast. Jag har sluppit konsekvenser i form av skuldbeläggande, kritik och skäll. Hos M har jag varit anpassningsbar för min lilla barnhjärna har inte kunnat greppa vad som hänt. Alla mina relationer har präglats av det här. Jag offrar mig alltid först, tar det sämsta alternativet för att andra ska slippa. Gör allt i min makt för att göra det bekvämt för andra så att de ska tycka om mig, jag kan inte tro på att de skulle tycka om mig om jag ställde krav. Det innebär att jag är lätt att köra över, det är lätt att gå över mina gränser - för jag har inga. Jag har aldrig fått lära mig att sätta upp gränser vilket har resulterat i att jag inte vet vad jag vill, verbalt inte kan uttrycka vad som känns okej eller inte och inte haft chansen att utforma något slags jag. Jag har ingen aning om vem jag är. 

"Du urholkar ditt eget värde" sa psykologen till mig men jag kan ändå inte riktigt förstå för jag erkänner mig aldrig besitta något värde från början. Vi övar på gränssättning för att ens kunna närma oss allt det där fruktansvärda som jag aldrig riktigt pratat om. Jag måste kunna sätta gränser innan hon vågar fråga för det är så lätt att kliva över min osynliga och fragila mur vilket får mig att bräckas inifrån. Men det är svårt att sätta upp gränser när jag inte ens vet vilka det är, när jag inte kan känna vad som är okej eller inte. Hur lär en sig det? Varför har jag aldrig fått lära mig det själv? Varför har hela mitt liv präglats av att människor tagit för sig av mig utan att fråga? Jag är allmän egendom, varsågoda ta för er. 
Upp